Åre.

Nu är jag hemma igen. Det känns väldigt bra. Väldigt, väldigt, väldigt bra.

Slut på Hong Kong besök

Nu har J & Y lämnat i alla fall mig. De befinner sig fortfarande i Svea Rike, men jag tror att de tyckte att någon bra måste vara i Stockholm också, så de begav sig dit imorse. Lite trist. Bilden är tagen på båttur påväg till Östhammar.

Vila sig i form

   Jag har funnit bloggens akilleshäl. Jag har funnit svaret som hela bloggosfären vetat om ända sedan begynnelsen. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. 

   För det är såhär. Antingen har jag ingenting att göra, och därmed har tid för att skriva jättemånga inlägg. Men jag har ingenting att skriva om, eftersom jag, på sin höjd, bara kan skriva om hur jag mikrade mina nudlar i en halv minut för mycket och den härliga, påföljande städningen. Vill ni läsa det? Kanske en gång. Men det fjärde och femte gången. Då är det inte lika intressant.

   Det andra scenariot – scenariot att föredra – är när jag har alldeles för mycket att göra för att ens hinna tänka på bloggen. Och de få gånger jag faktsikt sätter mig ner och tänker göra ett sammanfattande inlägg över tiden som har gått, blir övermannad av saker att skriva ned och bilder att lägga upp. Med andra ord, hur det än blir, så blir det inte bra.

   Jag har precis fått en MacBook, maskinen som jag har gått omkring och drömt om i år nu. Linjerna som jag har gått in för att få känna på, varje gång jag har varit i närheten av BestBuy eller en Apple Store. Nu känner jag på dem, precis som alla andra gånger. Drar med handen längs skärmen och känner den tunna, tydliga med inte vassa, kanten. Drar kring tangentborden. Känner en sak. Kvalité. Jag älskar den. Var enda liten del av den.

   Det bra med MacBooken är att jag nu igen har en dator att blogga ifrån. En dator som inte är Mammas, det vill säga. Vad som hände med den andra datorn kan sammanfattas med en fet spricka rakt igenom skärmen. Och så går vi inte mer in på det, utan att jag blir förbannad på den där jävla typen som välte min resväska på Charles de Gaule. Helvete, vilken jävel.

   Så, ja. Vi försöker igen, va? Jag lovar inget mycket, eftersom det är sommar, och Johan är här, och saker händer i alldeles för snabb takt för att jag kommer att hinna få med en bråkdel. Men jag är jävligt snabb på att krafsa ned saker med hjälp av det bakbelysta, svarta tangentbordet, här under mina fingrar. Så utan att lova för mycket, så hoppas jag ändå att ni inte ger upp på mig. Okej?

Hemma i Sverige.

Hej! Förlåt! Jag är halvt tillbaka nu.

Jag är tillbaka i Sverige, efter tio månader i San Diego. Känns bra och inte så konstigt som jag trodde. Resan kan beskrivas med ett ord: väntan. Men det är inte så mycket med det, om man är ung och odödlig.