Om bloggen vore twitter... [2]

Hemma. Borta. Ute. Inne. Hemma. Borta igen.

Det här med att blogga

Det finns en viss ironi i hela bloggfenomenet. För varje gång man gör någonting, d.v.s. har någonting att blogga om, så är man alltid för upptagen med att göra vad-det-nu-är. Som den här helgen, till exempel. Jag kommer inte ha mycket tid över till att blogga, alls, för att jag ska göra en massa saker. Men för att få en snabb överblick, kommer här min lista på planer.

• Fredag kväll: Åker upp till norra San Diego, i Poway, för att hänga med Constance från Frankrike, som har fest med all AFSare. Jag är redan uppsnyggad, och åker om fem minuter.
• Lördag morgon/eftermiddag: Blir upplockad av Amanda och Rachel, och vi styr bilen emot Temecula för att hälsa på den nyblivne 18åringen Alix.
• Lördag eftermiddag: Åker tillbaka till San Diego med Alix. Vi kommer lyssna/sjunga/skrika oss hesa till Kom igen Lena som är hans svenska favoritlåt. Roadtrippin'!
• Lördag kväll: Sover över hos Austen Lee. Spelar förmodligen gitarr, eller guitar hero. Eller liknande.
• Söndag morgon: Surfing med Austen. Det blir stora vågor, men jag ser fram emot det.
• Söndag kväll: Sömn. Massvis med sömn.

Säg bra, i kommentatorsfältet!

Om bloggen vore twitter...

Pasta med pesto. Jävlar vad trött jag är på låstasmat.

Kvällspyssel.

Jag har läst klart The Fountainhead av Ayn Rand nu. Den är mycket inspirerande. Jag vill bli arkitekt, tror jag. Eller nej. Eller kanske.

Just nu pysslar jag med webdesign. Försöker få snurr på frozenwaves.com. Just nu är det bara en läcker "Under Construction"-sida, men jag gör små, säkra framsteg. Mp3 spelaren ser nästan riktigt bra ut, och fungerar som smort. Imorn börjar jag nog tackla faktiskt innehåll. Sidan kanske är fungerande om några veckor? Vi får se.

P.S.

Jag tror jag ska börja sätta en punkt efter mina rubriker. Ser inte det fräsigt ut?

Morgonproduktivitet!

Som vanligt väcker jag mig själv för tidigt. Idag fick jag i alla fall någonting gjort. Lade upp ett surfcamp. That's right. Alrdig gjort det förut. Men det var rätt roligt.

Förlåt

   Jag vill be om ursäkt. Jag älskar att be om ursäkt. Att tvätta samvetet rent med bara ett ord. "Förlåt." Man kan be om ursäkt för vad som helst! Be om ursäkt för att man just trampat någon på tårna, be om ursäkt för att man aldrig bäddar sängen, be om ursäkt för att man i stridens hetta klippt till sin vän över näsan. Man kan be om ursäkt för inkompetens, eller för ärliga, men misslyckade försök. Be om ursäkt för att man har stulit någons teddybjörn, eller för att man kallat någon vulgära saker som "fitta" eller "rövhål". Man kan be om ursäkt för mord, och man kan be om ursäkt för våldtäkt. Jag älskar ordet "förlåt".

   Jag tycker vi ber för lite om ursäkt. JAg tycker att alla borde be om ursäkt, hela tiden, för allting. För att de tar upp plats i rummet, eller bidrar till växthuseffekten, eller be om ursäkt för att man ber för mycket om ursäkt. Ingenting är oförlåtligt. Allt borde bli förlåtet. Så be om ursäkt.

   Det spelar inte någon roll ifall vi gör saker så vi behöver be om ursäkt hela tiden. Misstag är bara mänskligt. Man måste bara visa att man ångrar sig. Att tanken var rätt, även om handlingen var fel. Man måste visa att man ångrar sig. Att göra om sina misstag är också mänskligt. Det är våra misstag, som gör oss mänskliga. Det är vår förmåga att förlåta, som gör oss medmänskliga. Det är vår förmåga att be om förlåtelse, som gör oss ödmjuka.

   Det är också otroligt viktigt att vi förlåter. Man kan naturligtvis inte gå runt och förvänta sig att folk ska vara förlåtande för varje andetag man tar, utan att ursäkta andras andetag. Och vi måste lära oss att se bortom småsaker. Det finns ingen rättvisa. Allt är relativt. Om du inte kan förlåta din fars mördare, hur kan du förvänta dig att din fars mördare förlåter, t.ex. din usla handstil. Eller ditt snarkande. Det finns inget svart och vitt. Det finns ingen gråskala. Det är bara en grå blobb. Allt är samma. Allt är gott i tanken. Det handlar om att visa att tanken var god. Att be om ursäkt för illa handlingar. Att bli förlåten. Då är alla handlingar goda.

   Så tänk på det när någon gör er illa. Be om ursäkt. Förlåt. Det är tanken som räknas. Förlåt. 

VARFÖR?

Det tog tid för mig att vänja mig med den Amerikanska mjölken. Den första månaden hade vi den med röd kork. Efter det så bytte Familjen till blå kork. Jag gillade den blåa korken. Den sade hela tiden "drick mig!" och "klart du vill ha en skål flingor!" Åh, vad jag sanar dig.

För denna morgon, när jag öppnar kylskåpet tittar jag mig förvirrat runt. Det finns ingen mjölk! Eller? ...Nej! Inte det! Inte igen! VARFÖÖÖÖÖR!!??

Och givetvis så har de nu bytt ut mjölken igen. Nu har den en gul kork. Och det smakar inte ens hälften så gott som den blåa korken. Jag ska aldrig mer äta mjölk och flingor. Så det så!

LA, dag 2

Vi åkte till Universal Studios idag. Vilket ställe! Alla attraktioner, alla människor, alla affärer, men också alla inspelningsplatser, alla kändisar (som definitivt lurkade omkring någonstans), alla effekter, alla ytor. Framför allt alla ytor. Förmodligen ett av de största komplexen jag har sett. Wow!

När vi kom fram, vandrade vi igenom Universal City, som är ett köpcentrum med vanliga affärer. Tillslut fann vi den här globen. Då gissade vi på att vi var framme.

Hulken är en jävel. Ser nu hur stor han är? Ser ni hur rädd jag är för honom? Ser ni hur hans vänstra bröstmuskel är bredare än min axelbredd. Mindervädes komplex...

Vi tog en studio tour. De visade oss hur de sprängde upp bilar. Så här går det till. Vet ni vad? Bilarna sprängdes inte ens. Men det såg ganska coolt ut!

Här är en teaser för flickorna i familjen. Ja, det är ifrån Desperate Housewifes. Jag har ingen aning om vems hus det är. Jag har förmodligen bilder på alla hus på hela gatan. Men det är i alla fall Desperate Housewifes. The very Whisteria Lane. Så vet ni.

Jag hittade en haj också. Tyckte det var skönt att visa upp den framför kamera. Ser ni blodet i munnen? Hajen tog en tugga av Johns ben. Tur att han är en hårding.

Om man tar roten ur den här helgen i kvadrat, så får man F-A-N-T-A-S-T-I-S-K. Med andra ord helgen = fantastisk.  Och det har jag att tacka Lisa & John för. Synd att de inte kan läsa svenska bara. 

LA, dag 1

Jag är i L.A. Änglarnas stad. Los Angeles. The Angels. Lakers hometown. Ja. Vafan. En av världens största stad, några mil norr om San Diego. Ni vet vad jag menar.

Jag har bott i San Diego i ungefär 10 månader nu. Jag har varit i LA tre-fyra gånger. Men jag har fortfarande inte sett någonting förutom Disneyland och motorväg. Lisa & John tyckte det var dags att jag skulle få se lite. Så denna helg spenderar vi i LA!

Först skaffade vi oss Subways. Klockan var halv åtta. Sent ska syndar'n sova.

Om någon undrade, så ligger Los Angeles i USA. Om någon var osäker...

Sen hajkade vi. Ville se Hollywood-skylten. Fick se den. Den syntes väldigt bra från där vi stod. Men jag fick ingen bra bild på den. 

Ungefär så här såg det ut där vi gick. Ett myrled av människor. Alla var supersportigt utklädda, med camelbacks och svettband och armband till iPoden. Jag njöt när jag gick förbi dem iklädd vanliga jeans och en vit skjorta.

Sen gick vi till Santa Monica beach. En väldigt stor strand. Massvis med människor, några vanliga, några japaner, några underliga. Som det ska vara. Ni kan se piren i bakgrunden. Och John & Lisa i framgrunden. Om det är ett ord. Där är de i alla fall.

Nu sitter jag på hotellet och skriver. Vi ska iväg och se Rodeo Drive, Griffith Park observatory, och äta middag någonstans. Det blir bra. Mycket bra!

Paket från Hong Kong

Idag fick jag paket från andra sidan jorden! Ser ni vad förvånad jag blev?

Det var så väl inpackat att jag var tvungen att dra fram ett av Brandons svärd för att öppna det. Var så rädd att jag skulle skära sönder något. Men det gick bra. Ett finger mindre.

Goods of Desire. Jag tycker det låter underbart. Så lovande. "Det här är din innersta önskan. Det här är precis det du vill ha." Det är allt det säger. Och det är precis vad alla paket säger.

Från vänster: En röd tygväska, ett grattiskort, en ap-tröja som har ring i örat, Slam - Nick Hornby, en legokloss som låter ifall man kopplar in den i iPoden, och en tröja med kommunistmotiv. Jag skuttade runt och tyckte det var grymt! Även ifall jag inte hade en aning om att hälften av dessa saker fanns, så var dessa verkligen goods of desire. Utan tvekan.

Här är de. De som skickade paketet. De som gjorde mig så glada. Tack så himla mycket!

Just en sån vill jag ha!

Don't Hassel The Hoff

Den här mannen satt ungefär fem meter ifrån mig igår. Hans fru satt tre personer bort. Hans dotter satt precis bakom mig. Med andra ord, jag och den här mannen är ungefär så bra kompisar man kan bli. Nästa gång jag behöver hjälp att flytta, vet jag vem jag ringer, liksom.

Batterierna...

Nu märker jag att batterierna på datorn börjar ta slut. Då vet jag att jag har suttit här för länge. Slipper webdesigen, då. Attans...

Actionscript och Flash

Ibland får jag för mig att faktiskt göra saker. Som igår/idag/imorgon. Bestämde mig för att göra ytterligare ett försök med mp3 spelaren till min hemsida. Men även om jag inte gör något fel, så gör jag fel.

Jag har gått igenom två självständiga tutorials nu, båda som visar hur man gör en mp3 spelare i actionscript. Jag kommer så långt att man har skrivit in koden, och ska testa och se ifall det låter.

Inte. Ett. Ljud.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Göra om, och göra rätt. Märka att rätt är fel, och att jag istället borde ha gjort på X sätt. Hitta någon tutorial på det, och märka att gubbjäveln som gjorde tutorialen hade injicerat en dubbel dos amfetamin precis innan han satte sig och skrev. Märka det efteråt, såklart. 

Göra på hans sätt, och få virus i hela jävla datorn. Ett virus som raderar all information från datorn, all musik, allt arbete, alla bilder, medan det visar en glad stickgubbe i svartvitt som hoppar upp och ner på skärmen. Jag blir förmodligen tokig, kastar runt en stol eller två, medan Arissa panikslaget ringer till AFS och säger att jag har blivit galen. Jag har ju det också. AFS säger att de ska skicka över ett formulär till oss, så att de kan utreda ifall något behöver göras. Brandon ger mig ett stadigt slag över min mun, och jag spottar lite fradgma medan jag faller mot golvet. Däckad. Inkastad i ett hörn i garaget. Detta påföljt av att Ryssland slänger iväg ett par atombomber mot San Diego, av okänt motiv. Virusgubben fortsätter hoppa. Brandon ringer psykhemmet. Men vad spelar det för roll? Om cirka  två minuter finns det enstaka partiklar, som bodde i just detta hus, utspridda över en halv kontinent.

Ungefär så känner jag för det här med Webdesign.  Tack. Förlåt. Ajö.

Sveriges tveklöst största humorsajt

Jag tror inte att jag har prisat 1000apor.se här på bloggen. Det är dags nu. Jag tycker nämnligen att det är hysteriskt roligt. Jag vet inte hur mycket nostalgi som är inblandat, eftersom det är SVENSK humor, eller ifall att det helt enkelt är genialiskt. Oavsett så sitter jag och fnittrar underligt för mig själv, så att mina värdpäron kollar snett.

Här är min nuvarande favorit.

Kristi Himmelfärd

Min syster har tydligen lov nu. Jesus Kristus ska flyga till himlen. Jävla fitt-kristus. Så tycker jag om det. Jävla FITT-KRISTUS. Ajö.

Om ändå...

EDIT: Helt otroligt att bilden klipps ut där det viktiga finns. Ingen aning varför den gör så. Hjälp? Klicka på bilden ifall ni bryr er.

Det är bara vatten...

Jordbävning

Det har tydligen varit en jordbävning här i Kalifornien. Tyvärr så missade jag den med ett par mil. Jag vet att det där med jordbävningar ska vara otrevligt och läskigt, men jag finner det otroligt fascinerande. Och så hade jag min chans idag. Ungefär så här långt ifrån.

Bilden är hämtad här.

För att hålla sig sysselsatt...

Brandon hade hört en otroligt underlig idé på jobbet idag. Det kallas peep jousting. En "peep" är en marshmallow figur, som ser ut som en kyckling, och sväller upp när man ställer dem i mikrovågsugnen. Och hela idéen är att ha två peeps som slåss. Det är ungefär lika roligt som det låter. Så här kan det se ut:

Så coolt är det med Gangsta's

   Hemma i Åre finns det en hip-hop kultur som tycker att det där med ghetto och gangsta's och gäng är så jävla fränt. Och det kan ju vara fantastiskt tufft att gå runt i stora byxor och prata om mord och droger i rytm.

   Idag fick jag reda på hur det egentligen står till med gäng. Vi har representanter från ungefär 25 gäng på min skola. Alla är small-timers, och det är aldrig seriöst. Dessutom lätt att hålla sig undan om man vill. Idag var första gången jag förstod att det var på riktigt.

   Det började tydligen med två killar ifrån rivaliserande gäng, som började snacka skit under en lektion. När klockan ringde för rast, tog de bråket utomhus. Ord blev till knuffar, och knuffar blev till slag. En av killarna var väsentligt större än den andra, och den lilla killen fick duktigt med stryk. 

   Den lilla killen bestämde sig då för att ge igen ordentligt, och drog fram en skruvmejsel som han bar i bakfickan, och började hugga mot sin anfallare. En träff i armbågen, en träff i axeln, och sedan ett hugg mot tinningen, som lämnade ett duktigt hål. Då kom poliserna vi har på skolan till platsen.

   Killen med hål i huvudet togs givetvis till sjukhus, och den andra killen är nu anhållen för mordförsök (eller eventuellt mord, beroende på hur "offret" klarar sig). Och är inte det här sjukt? Båda killarna är 17 år. Det började med ett: "Mitt gäng är coolare än ditt", typ som dagisbarns: "Min pappa är starkare än din pappa". Nu är en kille halvdöd, och har ett hål i huvudet, och den andra kan se fram emot många tappade tvålar i fängelset. 

   Men ja... Det är ju jävligt häftigt det där med gäng, och slagsmål, och hip-hop.

Battle of the Bands

Nu är jag hemma från skolan. Vi hade ju en idé i tisdags, att vi skulle vara med i Battle of the Bands idag. Lysande idé. Två dagars intensivkurs i hur man spelar Pink Floyd, och BOOM, så står man där. Alla andra snackade om adrenalinrushar. Jag kände ingenting.

Det var som om publiken inte fanns. Och det var tråkigt. Jag bara stog där och försökte att inte se ut som en stel pinne. Rätt säker på att jag lyckades, efter att Susie sade att jag var "the only one that was remotely interesting to watch up there". Tack!

Vi spelade Pink Floyd's Time, och  det gick ganska bra. Inga svårigheter, och Sean spelade solot bra. Men då vi spelade en cover, placerade vi oss lägre än 4:e plats. Hårt, men rättvist.

Appropå båt

Red Bull Airrace from by Sea

I helgen var jag ute med ett gäng främlingar i San Diego Harbor, och tittade på Red Bull Airrace. Nedan finns ett urval av bilder.

I början var det molnigt och ganska kyligt. Brillorna var framme ändå.

Men lagom till racet skulle börja lättade molnen. Här imponeras vi av Red Bull helikoptern, som senare gjorde bakåtvolter. Det trodde ni inte gick, va?

Det här är en av de få bilderna jag har på flygplanen. Det var himla coolt, men det var inte så mycket tittandes på planen.

Solbadandet var i full gång. Min näsa kände av detta efteråt. Den är fortfarande röd, faktiskt.

Det var inte bara vi som solbadade. På vägen hem träffade vi dessa rackare. Det såg väldigt skönt ut. En hög säl, typ.

Surf samhälle?

Jag har fått en ny uppgift på jobbet. Jag kan inte säga exakt vad det handlar om, men det har att göra med något som börjar på T och slutar på itter. Och om någon känner till någon bra surf community hemsida, tipsa gärna i kommentarsfältet. Tack!

Imorn: The Shins

Imorgon är en stor dag. The Shins kommer ner till San Diego, och spelar på Soma. Jag är så otroligt taggad på att höra dem spela. Om killarna på Soma är lagom snälla kanske jag kan få ta med mig kameran in. Vi håller tummarna för det, va?

Tills dess, här är ett smakprov på vad som väntar. Mitt hjärta skuttar, bara jag tänker på det!

The Stages Names

Jag har precis köpt en ny skiva. En av världens bästa skivor, vill jag mena. The Stages Names med Okkervil River. Det är helt sjukt att Okkervil River kan ha en sån bra skiva, och inte ha det kändisskapet de bör ha. Här är tre av mina favoritlåtar från skivan:

Unless it Kicks är en blivande klassiker utan like. Världens rockigaste, härligaste låt. Den är given på allas "dags-att-gaska-upp-sig-och-göra-något-åt-livet-lista".

You can't hold the hand of a rock 'n roll man är en annan oslagbar låt. Texten är trollbindande, och som grädde på moset så rockar de med en CELLO i slutet av låten. Det. Är rock!

John Allen Smith Sails är också en grym låt. Men det som får mig att älska den låten är hur de har stulit slutet från the Beach Boys. Jag tycker sånt är roligt. Innovativt. Skapande.

Köp skivan här. Den är värd varje öre. 

Ryan, Elvis och Donavon

Jag satt precis och tänkte på hur grymma Lost Highway Records är. Hur de har så många grymma artister i sitt nät. Artister som Ryan Adams, Elvis Costello och Donavon Frankenreiter. Är inte det en fängslande samling, så säg? Vad tror ni att den är värd?

Rainbows in the Dark - Tilly & the Wall

Här är min nya favoritlåt. Inte så mycket för att flickorna som spelar är coola, utan mest för att det är en väldigt bra låt. Enjoy!

Frozen Waves

Den riktiga delen av dagen har idag spenderats på Starbucks. Jag har jobbat lite med min hemsida, frozenwaves.com, och hur jag vill att den ska se ut. Det hela ledde till att jag fumlade runt en massa med Adobe Illustrator, som jag aldrig har rört förut. Jag saknade Fireworks lite, men det funkade.I slutändan nöjde jag mig med den här designen. Vad tycker ni?

Förhoppningsvis är sidan uppe skarpt i slutet på veckan. Sålänge jag inte är inkonsekvent, det vill säga.

Veckans skiva

Hela denna vecka har varit fylld med enda skiva. Arcade Fire's Neon Bible. Jag köpte den skivan på lördagen, för en vecka sedan, och ett flertal låtar finns redan med som mina mest spelade. Däribland Intervention som jag förmodligen har spelat varannan gång. Så bra är den.

Köp skivan här.

Tjejfotboll och fredagkväll

Det var fredagkväll. Vi begav oss till fotbollsplanen på skolan, där det väntades Amerikansk fotboll. Utövad av tjejer. Jag hade höga förväntningar på detta. Det kändes lite som lerbrottning (som bara är hett för att det tydligen ska vara hett), fast med två fotbollslag. Ja, ni förstår.

Men så kom vi dit. Och det var inte alls roligt. Det var till och med tråkigt. Vi satt på läktaren och tittade i 10-15 minuter, innan intressekurvan hade nått smärtgränsen.

Då vandrade vi ned och samtalade med tjejerna som spelade. Tröttnade på detta ganska snart också.

Sedan begav vi oss hem till Dysons hus, där vi spelade Guitar Hero, som jag fortfarande är sorgeligt dålig på. Jag känner att det finns värre saker att vara talanglös på, dock. Så det är OK.

Som skolan ska vara.

Jag avskyr när vi inte gör någonting i skolan, men ändå låstas som om vi faktiskt gör något. Så har det varit de senaste 9 månaderna. De senaste veckorna har det varit ännu mer ingenting, och ironiskt nog mer hets att göra det. Jag vet inte hur jag ska känna. För jag vill gråta av tristress, men och skratta åt löjligheten. 

Men min femte och sista lektion var i alla fall bra. Min lärare släppte masken ett tag, och lät oss gå och se en dansshow på skolan. Vi strömmade ut ur klassrummet, tillsammans med alla andra klasser. Halvvägs till gymnastiksalen ser jag två människor som går emot strömmen (Dyson och Julie), påväg att spela kort. Jag tappade bort mig, bland 1000 pers, vände plötsligt och följde med dem. Så det kan bli, va? Så vi satt i Ms. Long's klassrum med Ms. Long och sju andra skolkande elever, spelade kort och lyssnade på Kristian Antilla.

För gör man ingenting, kan man lika gärna ha roligt när man gör det.

Kalle vs. Self

Jag fick höra av mamma imorse att jag aldrig genomför saker. Jag blev så väldigt arg. Hela dagen förstördes. Jag blev givetvis inte arg på henne, utan på mig själv. Och jag är inte ledsen på henne över att hon forstorde min dag, utan tacksam. Jag behöver folk som gnäller på mig just nu. Jag behöver veta att jag är inkonsekvent. Jag ser allt som en utmaning, spottad i ansiktet på mig. Det har är krig. Kalle vs. Self. Och jag kommer vinna.

Man behöver bara vara lite känd...

Jag älskar Ryan Adams. Jag är så himla imponerad av honom på alla sätt. Underhållningsmässigt så håller inte detta standard, alls. Men är man bara lite känd, så blir det bra.

Inte gråta över spilld mjölk?

Jag lagar mig själv en mikro-middag. Det är så långt mina krafter räcker. När jag tar ut maten ur mikron så tänker jag på en historia min bror berättade om min andra bror. Hur han en kväll hade lagat soppa i mikron, och hur den var alldeles för varm. Och hur han brände handen, skrek till och släpte skålen i ren reflex. Och hur soppan spilldes över hela honom, och brände honom ännu mer. När jag tar ur min tallrik så känner jag hungern, skammen och sorgen. Lyckligtvis klarade jag mig undan den. 

Stackars gubbe

Jag sitter på Starbucks och jobbar med en grej som jag har fått för mig. Dricker en islatte, medan jag pillar med datorn i solen. Några bord till vänster om mig sitter en mycket gammal man och dricker kaffe. Ända sedan han kom hit, så har han ringt upp vänner på sin mobiltelefon, med rosslande röst, och bett dem att komma och dricka kaffe med honom. Efter säkert fem telefonsamtal har han fortfarande fått napp. Man börjar höra desperationen i hans röst. Jag vet hur han känner, och tycker synd om honom. Sedan pillar jag lite mer med datorn. Pluggar in hörlurarna i öronen, och låstas som om jag inte hör. Skäms lite.

Twitter-terror

Jag har fastnat för det här med twitter. Jag tycker att det är himla härligt att kunna skriva vad som helst, provocera vem som helst, och dissa allt annat, utan att någon egentligen kan bry sig. Helst ska man vara så vulgär som möjligt. Bröderna Schulman är experter på detta.

Här kan ni twittra själva, ifall ni inte har försökt, och till höger kan ni följa min twitter.

Min morgonrutin

   Det är mörkt ute. Det enda som hörs är en ensam bil på en avlägsen 8-interstate, susandes genom fönstret. Jag ligger inskruvad i mörkblåa täcken, min kropp där, min tanke och dröm någon annanstans.  Det är mörkt och tyst, och mörkt och tyst. Det är som en skräckfilm, precis innan yxmördaren hoppar fram. Man vet att det kommer. Men inte riktigt än.

   Och så flyger han fram. Mördaren. Skär med sin yxa genom tystnaden, bryter den brutalt med vibrationer från telefonen. Klockan är fem. 

   Någorlunda omtumlad fattar jag blint efter telefonen. Den monotona rörelsen, dag efter dag gör att jag enkelt gör den med stängda ögon. Telefonen säger frestande: "Slide to snooze". Jag tvingar mig själv att låta bli.

   Därifrån rullar jag över sängkanten. Fattar efter handduken som ligger någonstans på golvet. Dess mörkblåa färg smälter kameleontaktigt in i bristen på morgonljus. Tillslut hittar jag den. Reser mig sakta upp ifrån golvet. Och går iväg till badrummet.

   Jag börjar skolan klockan 7.15. Jag behöver åka hemifrån klockan 6.30. Jag skulle alltså kunna sova en timme till. Men det finns en anledning till att jag vaknar som jag gör. Därför att vakna i ett badkar är det härligaste som finns.

   Jag ligger där, med duschen i full gång, proppen i, och huvudet lutat mot väggen. Det spelar ingen roll ifall jag stänger ögonen. Det händer ibland att jag somnar när jag gör det, men lagom sällan för att det inte ska vara ett hot. De vita väggarna omkring mig är ingenting. Vattnet gör mig tyngdlös. Det finns inga problem. Bara jag, i ingenstans, med varmt, nästan ångande vatten, rinnande ned från mina knän.

   Jag låter inte mig själv bada mer än en halvtimme. Jag vet egentligen inte varför. Det känns som om en halvtimme är mer än nog. Att det finns en skamgräns där, som inte får korsas. Efter badet, går allt som ett tåg. Samma rutin. Plocka iordning kläder ifrån gårdagen, bädda sängen, klä på sig, äta frukost, läsa bloggar och titta på mailen, diska frukosttallriken och sedan cykla iväg. Hela tiden rör jag mig frammåt, men tänker bakåt, på de där minuterna i badet. På ångan, som dansade upp ur vattnet och kondenserades på spegeln. På den nästan för heta vattenstrålen som bröts mot min hud, och hur värmen från den rann ut över hela min kropp.

   När jag flyttar hemifrån ska jag ha ett badkar. Pronto!

Jag är inte inkonsekvent

Min bror bor i Hong Kong, och vi ses inte särskillt ofta. Men tidsskillnaden gör så att jag oftast kan fånga honom på jobbet innan jag går och lägger mig. Oftast är det jag som gnäller om någonting, och han gnäller på att jag gnäller, eller så berättar han om hur roligt han har det, och jag suktar efter att bli vuxen. Oavsett så tycker jag att det är mycket trevligt.

Idag så sade han att jag var inkonsekvent. Vanligtvis hade jag inte tagit åt mig, men jag vet att detta är sant. Därför slog jag vad med honom hurvida jag kommer kunna föra en blogg, konsekvent, i minst ett år. Själva vadslagningen har mest att göra med att jag ska kunna visa mig själv att jag kan leverera frekvent. Det är viktigt.

Så vi får se hur det går med det där. Det finns fortfarande inget "Annars så...", så ifall någon har förslag på något jag gör ifall att jag förlorar, skriv gärna ned det i kommentarsfältet.

Outer South

Beställde mitt exemplar av Conor Oberst & the Mystic Valley Band's nya skiva, Outer South. Hoppas verkligen att det inte tar för lång tid. Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha!