Åre.

Nu är jag hemma igen. Det känns väldigt bra. Väldigt, väldigt, väldigt bra.

Slut på Hong Kong besök

Nu har J & Y lämnat i alla fall mig. De befinner sig fortfarande i Svea Rike, men jag tror att de tyckte att någon bra måste vara i Stockholm också, så de begav sig dit imorse. Lite trist. Bilden är tagen på båttur påväg till Östhammar.

Vila sig i form

   Jag har funnit bloggens akilleshäl. Jag har funnit svaret som hela bloggosfären vetat om ända sedan begynnelsen. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. 

   För det är såhär. Antingen har jag ingenting att göra, och därmed har tid för att skriva jättemånga inlägg. Men jag har ingenting att skriva om, eftersom jag, på sin höjd, bara kan skriva om hur jag mikrade mina nudlar i en halv minut för mycket och den härliga, påföljande städningen. Vill ni läsa det? Kanske en gång. Men det fjärde och femte gången. Då är det inte lika intressant.

   Det andra scenariot – scenariot att föredra – är när jag har alldeles för mycket att göra för att ens hinna tänka på bloggen. Och de få gånger jag faktsikt sätter mig ner och tänker göra ett sammanfattande inlägg över tiden som har gått, blir övermannad av saker att skriva ned och bilder att lägga upp. Med andra ord, hur det än blir, så blir det inte bra.

   Jag har precis fått en MacBook, maskinen som jag har gått omkring och drömt om i år nu. Linjerna som jag har gått in för att få känna på, varje gång jag har varit i närheten av BestBuy eller en Apple Store. Nu känner jag på dem, precis som alla andra gånger. Drar med handen längs skärmen och känner den tunna, tydliga med inte vassa, kanten. Drar kring tangentborden. Känner en sak. Kvalité. Jag älskar den. Var enda liten del av den.

   Det bra med MacBooken är att jag nu igen har en dator att blogga ifrån. En dator som inte är Mammas, det vill säga. Vad som hände med den andra datorn kan sammanfattas med en fet spricka rakt igenom skärmen. Och så går vi inte mer in på det, utan att jag blir förbannad på den där jävla typen som välte min resväska på Charles de Gaule. Helvete, vilken jävel.

   Så, ja. Vi försöker igen, va? Jag lovar inget mycket, eftersom det är sommar, och Johan är här, och saker händer i alldeles för snabb takt för att jag kommer att hinna få med en bråkdel. Men jag är jävligt snabb på att krafsa ned saker med hjälp av det bakbelysta, svarta tangentbordet, här under mina fingrar. Så utan att lova för mycket, så hoppas jag ändå att ni inte ger upp på mig. Okej?

Hemma i Sverige.

Hej! Förlåt! Jag är halvt tillbaka nu.

Jag är tillbaka i Sverige, efter tio månader i San Diego. Känns bra och inte så konstigt som jag trodde. Resan kan beskrivas med ett ord: väntan. Men det är inte så mycket med det, om man är ung och odödlig.

När jag vill få saker gjorda

När jag vill få saker gjorda ställer jag till en del oreda för att "få känslan" och "komma igång". Bullshit. Och det funkar inte så bra heller. Men så här gör jag:

- Först går jag in i duschen som om det vore morgon. Där går jag igenom min "dag" och tänker på alla saker som jag vill ha gjort. Detta tar någonstans mellan 10-30 minuter. Ju längre, ju sämre.

-Sedan kliver jag ur badet. Detta är bland det svåraste. När den härligt varma ångan försvinner ut i kylan och lämnar mig med en vägg av obekvämheter.

- Jag slänger på mig deodorant och parfym och låstas som om jag har någon att lukta gott inför.

- Jag tuggar tuggummi för att få den nyborstade känslan från morgontandborstning. Att faktiskt borsta tänderna vore absurdt.

-Jag bäddar den oftast obäddade sängen och städar rummet för att intala mig själv om att jag faktiskt kan ha lite ordning på saker.

-Jag klär mig i lite finare kläder (struken skjorta, hela jeans, ibland slacks), ungefär som jag tror att man klär sig när man går till jobbet. Alltså, ungefär som om jag skulle gå till jobbet.

-Jag sätter på en bra, rockig spellista för att pumpa igång mig själv. Exempel på band: the Libertines, Babyshambles, Ryan Adams, Okkervil River, Håkan Hellström, The Clash, etc.

-Jag sätter mig framför datorn, skriver den här bloggposten, och sätter igång.

Jobb som komiker?

Den här killen hittade jag och Philip på Venice beach. Jag gillade honom.

iTunes Genius

iTunes Genius är verkligen genialiskt. Jag startade det för "Poupée de cire, poupée de son" med France Gal. Låten som kom upp efteråt var "Frenchy, I'm faking" med Architecture in Helsinki.

Och jag skrattade. Och jag skrattar fortfarande lite.

Inkonsekvent...

Det blir nakenstreck. Jag skrev tydligen ingenting den 12 juni. Jävla otur...

Slut på 1000apor.se

Alex Schulman säger här i sin blogg att det är slut på 1000apor.se. Å ena sidan tycker jag att det har gått utför på sistonde, och sajten har tappat underhållsvärde. Å andra sidan har den fått mig att skratta många, många, många gånger för mig själv, så att alla andra i webdesign klassrummet stirrade underligt, åt hyfsen de har hittat på.

Men, det är bara att nicka, hålla med, och tacka för tiden.

Till alla döttrar, utom Sara.

Om ni känner att ni behöver hämnas på era föräldrar, är detta det bästa sättet! Do it! I dare you!

Sockervadd

Ett ganska minnesvärt tillfälle från ett Padres game på Petco Park. Austin fångade allt på kamera.

Last FM

Last FM har en funktion som visar hur många låtar man lyssnar på i snitt per dag. Jag har lyssnat på 6898 låtar sedan den 11 januari 2009. Det är ett snitt på 41 låtar om dagen.

Johan å andra sidan har lyssnat på  30493 låtar sedan den 22 april 2008. Det är ett snitt på 67 låtar om dagen. Och min far har lyssnat på 30258 låtar sedan den 4 maj 2008. Snittar på 74 låtar om dagen!

Det är mitt mål att slå detta. Jag vill åtminstonde lyssna på 75 låtar om dagen. Min plan är att "glömma" att iPoden är på medan den ligger i fickan, och att lämna datorn spelandes iTunes på Mute medan jag sover.

Jag är...

Krokryggig. Om ni undrade.

Så spontant som det ska vara

Nu drar jag till LA. Bor hos Philip i två dagar. Sedan, Disneyland. Det blir väll roligt?

The Hangover

Om ni någonsin får chansen, gå och se den. Om ni aldrig får chansen, gå och se den.

Planerad grönska?

Jag minns när jag var yngre. Kanske var det 10 år sedan? Vi hade ett spel som hette SimStad, en barnversion av SimCity, som jag brukade spela - nästan hela tiden. Jag minns att jag byggde så fina städer. Allt var småvillor, skolor och betong. Cykelvägar i betong som ränder kors och tvärs i ett oändligt rutmönster. Större, bilvägar som, lika rektangulärt, sträckte sig kring bostadsområdena, där de behövdes. Allt var i sann Stalin-stil. Det var ordning. Ibland tyckte jag att det såg så torrt ut, det där med bara betong. Så jag brukade plantera ut körsbärsträd. Problemet var att körsbärsträden, identiska i varje pixel, blev utplacerade precis som cykel- och bilvägarna.

Jag minns hur fint jag tyckte att jag gjorde det då. Hur duktig jag tyckte jag var. Ordning, kollektivism, var vackert. Alla skulle ha vita staket.

Nu håller jag inte med mig själv. Nu sätter jag mig emot planerad grönska. Planterad grönska. Rektanglar, eller små ord i blommor, tilltalar mig ingenstans. Och istället för att dölja betongdjungeln, blir blommorna en del av det. De färggranna ytorna, och de gröna löven, blir precis som graffitin, en målning på fasaden.

Enough said?

Musik i mina öron

Munspel är inte så svårt i sig, men jag är ännu ingen höjdare på att multitaska. Men snart [!] får ni höra lite Blues.

Spegeln

   Kriser verkar vara min favoritstatus. Att visa folk hur mycket jag lider. Men jag lider ju inte? Hur kan man lida, ifall man inte har något att lida över? Jag har inte hittat vad jag älskar ännu. Jag har inte hittat hur jag blir lycklig. Jag har ingen plan, ingen idé över hur jag ska hitta planen, inget mål och ingen vägbeskrivning.
   Jag pratar med min bror om detta hela tiden. Han blir lite utav min Ellsworth Toohey. Jag stjäl stjäl hans energi, hans målmedvetenhet, hans framgång, hans lycka, och gör den min. Den är inte min.
   Jag tävlar med honom, för att vara lika bra som honom. Som honom. Det är nyckelordet. Allt jag strävar efter, är att vara som honom, eller som någon annan av hans kaliber. Jag har inga egna mål. Inget som jag efterstävar är mitt.

   Jag läser filosofiska böcker som säger åt mig vad jag ska tycka. Även om budskapet är att man ska tänka själv, är även det så långt jag kommer i min filosofiska predikan. ”Jag borde tänka själv.” Så tänker jag. Sen är jag nöjd med att ha det som min filosofi.
   Jag hittar saker på internet som säger åt mig att min lycka är det viktigaste. Jag tänker: ”Jag borde vara lycklig.” Jag gillar idéen. Jag intalar mig själv att jag borde vara lycklig. Jag märker att jag inte är det. Men jag säger att jag borde vara det.
   Jag pratar med människor. De säger fraser som jag tycker om. Jag stjäl deras fraser, och använder dem med folk. Jag ändrar lite på dem, för att verka orginell. Byter ut små, obetydliga ord. Plagiat.

   Jag är en avspegling av min omgivning. Allt som jag ser och hör reflekteras i mina hornhinnor. Det finns ingenting bakom dem, förutom stavar och tappar som avgör vad mer som jag ska avspegla.
   Jag sitter i parken. Jag ser barnens lycka, när de klättrar kring rutschbanan, och gungar i ställningarna. Jag hoppas att deras lycka reflekteras på mig. Att jag blir glad av dem. Jag är en missbrukare. Jag behöver en större och större dos varje gång för att bli hög. Hög av lycka. Snart överdoserar jag. Snart behöver jag för mycket för att känna någonting. Någonting mer än missär.

   Tycker ni att jag gnäller? Tycker ni att jag lever ett fantastiskt liv, och att jag borde njuta av det, istället för att ifrågasätta allting? Att jag bara borde flyta med, att skita i ifall jag är en spegel? Att världen som jag lever ändå är fantastisk och långt ifrån illa att återspegla?
   Jag lärde mig i fysiken om speglar. Bilden som kommer från en spegel är imaginär. Den finns inte. Det finns ingenting bakom spegeln, även om din hjärna får det att se ut som det. Det finns inte heller någonting bakom min spegel. Därför vill jag inte bli upphängd på en vägg, för att reflektera er värld. Oavsett hur vacker den är.

   Sju års olycka, för att krossa en spegel. Jag tar det. Om jag lyckas ta mig ut ur spegeln och finna vad jag tycker är lycka, då kan jag vara olycklig i sju år. Om jag bara har någonting att sträva efter. Om jag bara kan hitta målet så att jag kan söka upp det på Google Maps. Inte någon annans adress. Min adress.
   Och när jag skriver såhär brukar det hjälpa mig. Jag brukar bli motiverad. Men vad hjälper det att bli motiverad, ifall man inte vet vad man är motiverad för?
   Jag intalar mig själv att jag gillar att jobba. Men jag jobbar hårt för att andra ska uppskatta mitt arbete. Inte för att jag gillar att jobba hårt. Jag är en blodigel på andras uppskattan. Och när andra inte uppskattar mig, när jag inte längre har något att suga på, ja, då självdör jag.
  En sista fråga, innan jag går.  Ni som är lyckliga där ute. Hur vet ni vad ni brinner för? 

Genialt

Detta är vad jag behöver. Detta är nog vad alla behöver. Tack!

Sommarplåga?

Fick denna skickad till mig. Nog är det en plåga, allt.

Experiment

Jag har alltid skrattat lite åt folk som dricker energidrycker och blir alldeles hyper av det. Tänkte på hur mycket mentalt det måste vara. Att en sockerkick inte kan påverka dig så mycket. Att man "givetvis är pigg om man vill vara pigg". Typ så.

Och jag såg Red bull burken i garaget. Och tänkte "Fan, nu ska jag vara pigg! Jag behöver ändå jobba lite!" Och så svepte jag det. Och nu får jag inte stopp på benet. Det bara skakar, och skakar, och skakar. Och jag ber om ursäkt  för att jag hånade er i smyg. Nu förstår jag. Och nu ska jag göra nytta av min energi. Känner hur kraschen närmar sig.

Såhär ska jag klippa mig!

Mest för att Conor Oberst är en av de fränaste människor jag vet. 

Om ni ville veta...

... Så har jag precis spenderat en dryg timme i badrummet, badande och surfande. 

... Jag tänker klippa mig som Conor Oberst. Fast skippa det svarta håret, tror jag.

... Jag behöver nytt vax. Fort.

... Världens härligaste ljud är naglar som trummar mot trä.

... Jag ska sova tidigt ikväll. Jag behöver sova tidigt ikväll. I en bäddad säng.

Om jag vore en filmkaraktär...

   Någonting har hänt. Något drastiskt. Det är innan montaget, innan striden mot känslorna. Just nu härjar känslorna bäst de vill. Klockan väcker mig för tidigt. Jag tittar upp med tvättbjörns-ögon, och slår hårt på den vita väckarklockan med gröna, fyrkantiga siffror. Direktören börjar spela Death and all of his friends - Coldplay.

   Jag går in i duschen. Sedan ser man hur jag går ut ur min lägenhet. Jag är en av många. Jag stannar mitt i gatan. Visa knuffar mig otrevligt i ryggen när de går förbi. Jag tappar ut min portfölj och papper flyger i vinden. Viktiga rapporter och liknande, som chefen måste ha. Tafatt börjar jag plocka upp dem, medan jag väser ur mig ursäkter till höger och vänster.

   När låten har börjar ta fart, flashar det tillbaka till mig i duschen. Jag sitter uppkurad i ena kanten, med benen uppdragna till hakan, och vattnet rinnandes ned över ansiktet. Hulkningar och ryckningar tyder på att vattnet i ansiktet är tårar.

   Plötsligt står jag mitt på Times Square, mitt i rödljuset. Folk stirrar och tänker "Vad fan är det där för jävla psyke." Jag står där, och tutande bilar susar förbi. Efter ett tag kommer poliser, och släpar bort mig från platsen. Jag är en sorgelig syn, i min utslitna kostym, vilda hår, fullständigt tomma ögon, och helt orörliga  kropp. Jag stretar inte ens emot poliserna.

   Man ser hur de släpar in mig i en stor byggnad. Man ser orden St. Mary's Health Institution över de stora portarna. I hallen hörs skrin och galenskaper. Jag känner att jag hör hemma här. De drar på mig en tröja utan ärmar. Jag ler ett gurglande leende som tack. Den snälla, fula tanten som gav mig tröjan skakar sympatiskt på huvudet och skickar iväg mig. De slänger in mig i ett rum med mjuka  väggar. Jag stirrar in i kameran med samma oförstående, tomma leende. 

   Ungefär skulle det gå ifall jag skulle vara en filmkaraktär. Det är otroligt tur att det man ser på TV inte är sant.

EDIT: Okej, jag läser igen detta, och märker att det inte hänger ihop så bra. Förlåt.

Så var det över...

Det är klart nu, det där med Grossmont. Jag kände det i mr. Bradleys fasta handtag. Det var ett "tack-så-IN-i helvete-för-ett-grymt-år-men-nu-måste-du-dra"-hanslag. Jag vet inte vad jag ska tycka. Otroligt nöjd med att ha sommar nu. Men otroligt onöjd med att det här är slut.

Men sen så tänker jag på vattenskidåkning på Stenskär och skidåkning hemma, och föräldrarna, och syskonen, och Petter, och Simon, och Emelie, och John, och allt det där. Och så undrar jag varför jag ens försöker fundera ut vad jag tycker. Inget av det är bättre, eller sämre. Det är annorlunda. Vi behåller det så. Annorlunda.

Det är midnatt och...

Det är midnatt och jag har precis kommit hem. Det började med att vi såg Padres - Phillies på Petco Park. Sen skulle vi ta oss hem. Det var en annan historia.

Imorn ska jag vakna tidigt igen, så vi tar den historian senare. Ja?

Ångest - Drömmar - Ångest

   Har ni något emot att jag bara skriver om mig själv? I så fall kan ni få två post-it lappar som tröst. På den ena står det ”Förlåt” och på den andra står det ”Läs en annan blogg, da!”. Ungefär så känner jag.
   Jag känner att jag inte hittar någon bra balans. Att jag inte vill fokusera för mycket på mig själv, men ändå inte knuffa undan mitt ego för någon annan. Ibland får jag samvets stygn, och känner att min självkänsla är på gränsn till självgodhet. Då blir jag ledsen. Jag känner mig lite misslyckad. Det var inte det jag ville.

   Jag vet inte varför jag skriver. Jag tror jag behöver skriva om mig själv. Kanske komma fram till att jag är en bra pojke, någonstans runt sista raden. Jag är inte där, ännu. Och om jag inte tycker att jag är en bra pojke, kan detta ses som ”troubleshooting” – min favoritsyssla.
   Man måste veta sina gränser? Men om jag vägrar acceptera att jag har några gränser, hur vet jag? Om jag vet att jag kan göra precis vad jag vill i livet, var finns då gränserna?
   Jag såg en film härom dagen: ”The Death of a Salesman”. Jag tyckte den var obehaglig. Jag tycker inte om filmer som ifrågasätter meningen med livet. Hela moralen i filmen är att ”vi är de vi är, och det är inget vi kan göra åt det.” vilket jag tycker är alldeles för sorgeligt. Och inte heller sant. Jag vet att det inte är sant.
   Men i slutet av filmen, skriker Biff (ja, han heter så) åt sin pappa, att han alltid ville att de skulle bli något, han och hans bror, och att all den här pressen, alla de där målen, var panikskapande. Att han bara var en låg-medelklass medborgare, dömd till fattigdom, och att han var nöjd med det. Han accepterade det. Där, bestämde jag mig för vad jag tyckte om filmen.

   Och jag tänker på mig igen. Mina föräldrar har aldrig lagt över deras drömmar till mig. De har aldrig lagt någon press på mig, att jag måste lyckas här i livet. Men pressen har funnits där ändå. Det har varit en tyst överenskommelse. Kanske kommer pressen från mig själv, att det är mina drömmar. Ambitionen för att lyckas, måste ändå vara min. Jag arbetar inte under piska, under hot att mamma och pappa blir besvikna. Jag arbetar bara för morot.
   Jag har inte så många drömmar. Ändå tycker jag att jag drömmer hela tiden. Jag spenderar allt för många timmar, tänkandes på vad jag ska bli, hur jag ska bli det, och hur bra det blir när jag växer upp och blir det. Ändå, kan jag inte sätta tummen på något av detta. Jag har inte den blekaste aning. Det är bara en grå massa, utan form eller egentlig substans. Men den har en känsla. Lycka.

   Jag ryser lite när jag tänker på hur mycket jag drömmer, istället för att göra. Jag gör i och för sig mycket mer, på sistonde, och drömmer därmed mindre. Men hela mitt mål är att någon dag ha roligt, och njuta av livet, istället för att njuta av livet, här, nu, och alltid. Och när jag gör, så gör jag inte för att få göra, utan för att få göra något annat. Jag strevar alltid mot något nytt. Hur finner man ro och lycka ifall man alltid strävar efter något nytt?
   Så det är det som står på skolådan, där jag har stoppat undan min oro. ”D R Ö M M A R”. Men jag gillar inte heller att se mina drömmar, eller mål, som något ont. De hjälper mig ändå att vara produktiv.

   Åh! Jag får ingen ro i det här! Ingen ro alls. Oro. Jag tror jag skiter i det här med psykologi och känslor, och fokuserar på lite webdesign/bloggläsande/onödigt chattande istället.
   Ja. Hurra. Jag är psykiskt störd. Alltså, det är något i psyket som stör mig. Jag har INTE Down’s syndrom. Om det var det ni trodde. Förlåt. 

Vad hände?

Jag var så glad tidigare idag. Jag lyssnade på bra musik, städade rummet, lagade ordentlig mat, etc. Och sedan. 

BOOM! 

Fick panik. Visste inte vad jag skulle göra. Ville inte göra någonting. Tog en lång dusch, och det hjälpte inte. Gav upp. Åt lite rester, och det smakade som gammal mat ska - det hade säkert varit gott, ifall det varit nylagat. Och nu gör jag facebook quizzer, och panikar ännu mer.

Vill inte sova. Bör sova. Vill inte sova. Måste sova. Vill inte sova. Går och lägger mig. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Godnatt!

Sista veckan i Grossmont

   Nu är det min sista vecka i Grossmont. Och panikångesten smyger sig på som ett piggsvin i en ballongfabrik. Och jag tänker på allt dåligt jag har sagt om skolan. Och tänker, att ifall jag fortsätter att tänka på det sättet, så kommer separationen inte vara så svår. Men sen tänker jag att det inte är så jag vill minnas allting. Jag vill tänka på hur bra det har varit, hur bra det är, och hur fantastiska de här sista fyra dagarna kommer vara. 

   Jag vill börja med att be om ursäkt för alla gånger jag har gnällt på Grossmont. Jag förstår att det kan ha låtit som om jag har haft cyanidpiller i fickan, bara ifall att, och feta ärr över vristerna från rakhyveln. Så är det inte. Jag ljög. Förlåt.

   Jag antar att det hela har att göra med att det är mycket lättare att berätta/gnälla om någonting som är fel, än någonting som är allmänt OK. För i allmänhet har det varit en massa OK-moments, som bidragit till ett allmänt GRYMT. Och sen så har alla taskiga saker hamnat på Twitter, för att söka er sympati, för att få uppmärksamhet och en klapp på huvudet. Förstår ni? Eller babblar jag bara?

   Det finns ett par saker som jag inte kommer sakna alls. Jag kommer inte att sakna min engelska lektion, och min lärares försök till att hjärntvätta oss med kommunism och förgifta oss med godis. Alla hennes äckliga små pjäser som vi var tvunga att läsa. Alla hennes diabilder. Nej. Jag blir bara arg när jag tänker på att jag fortfarande har enn två timmars lektion kvar med henne.

   Cyklandet varje morgon har inte varit något direkt irriterande. Men det är verkligen ingenting jag kommer sakna. Framför allt inte nu när cykeln har gett upp. Och vägrar cykla. R.I.P. Not!

   Jag kommer inte heller hela konceptet att inte ha något ansvar. Det blir förhoppningsvis härligt att börja tänka igen, när jag kommer hem. Och det här med att inte göra någonting i skolan är förfärligt. Förfärligt härligt, ibland, men likväl förfärligt. Jag ser fram emot att få frihet under ansvar. Att få lämna lektionerna, när jag inte har något där att göra. Det ska bli underbart.

   Det finns otaligt många fler saker som jag kommer att hålla mig vaken på onsdag kväll, när jag inser att jag vaknar upp klockan fem, för sista gången, för att ta min morgondusch, för sista gången, dagen därpå. Jag ska försöka göra en lista.

• Min morgonrutin. Den kommer jag i och för sig försöka behålla även i Sverige.
• Att hänga i Putko's bil. Som jag gör varje morgon. Sitter där och lyssnar på bra musik, i tystnad och vaknar.
• Webdesign. Lektionen har på nyligen blivit mer inriktad på bloggläsande och spel, men det är inte helt fel det heller. 
• Mr. Benrud. En av de bättre lärarna. Han tappar humöret lite för lätt när folk är korkade. Men jag förstår det. Ändå väldigt skön kille, och låter oss ha iPods under lektionen. Tack!
• Att gå med Chris. Chris är så skön. Förmodligen en av de smartaste personerna jag känner. Jag säger alltid att jag ska stjäla en lock från honom, och göra lite vodoo, så att han blir kär i mig.
• U.S History, Mr. Bradley och Paxton. Detta är höjdpunkten på dagen. Det börjar med Quote of the Day, och en bra dag så slutar det så. Jag och Paxton är proffs på att leda in Mr. Bradley på sidospår, börja någonstans i depressionen, och sluta kring hur man bäst vattnar sin gräsmatta  (sant exempel). Och Mr. Bradley älskar att diskutera med oss, och sprida kunskap och livserfarenheter som inte har med någonting att göra. Precis som lärare bör vara.
• Alex Jacks. Jag gillar henne. Ibland är det irriterande när hon knuffar fram min bänk, men hon ler alltid så fint varje morgon. 
• Nic Gunvaldson. Att vi nu bara umgås under rasten är lite synd. Men att jag alltid smyger upp bakom honom, och gör  dagens gay-move, som får honom att hoppa och skrika något i stil med: "What the fuck Karl! Every day! Touch me again, and I'll fucking kill you!" följt av vår handshake, och sedan en till arg blick. Men det är roligt.
• Josh Adkins. Ungefär samma sak som Nic, fast jag är Nic, och Josh är jag. Om ni förstår.
• Mattanten. Jag köper oftast en munk ifrån henne påväg till fysiken. Hon är helt jävla galen, och jag är egentligen skiträdd för henne. Men hon tror att vi är bästa kompisar. Det är kanske därför jag är rädd.
• Mr. Eklunds demonstationer. Den här mannen har oändligt många manicker, och leker med dem varje vecka, inför klassen. Och hur han apar sig, och visar, och är så otroligt stolt. Jag tycker att det är härligt att se euforin i hans ansikte. Det sprids, lite.
• Att gå med Alex och Ximena. Egentligen känner jag mig lite utanför. De är så söta, de där två. Och faktumet att det tog dem typ två veckor att våga hålla varandras hand får mig att le.
• Tyska lektioner under Engelskan. Hafid och jag är homies. Han är från Tyskland, och lär mig en massa sköna fraser. T.ex.: Wenn ich dich sehe, bekomm ich durchfall. Ich bin ein tiger. Guttentag, mein schwullen freud. Och ja. Sånt där användbart.
• Lunch. Även ifall lunch blev tråkigare när Alix stack, så finns det många fina minnen därifrån. 
• Yearbook signing. Det är vad alla gör just nu. De där böckerna vandrar från bänk till bänk. Alla som räknas skriver någonting. Jag skriver oftast så att min text ser ut som en svensk flagga. Jag tyckte det var finurligt.
• Erin Thomas. Vi har det roligt, Erin och jag, under matten. Allt går ut på att vara så irriterande som möjligt. Söt, är hon dessutom.
• Lemoe. Den enda riktigt homosexuella killen jag känner. Men han är för skön. Ställer de mest obekväma frågorna, och säger nästan alltid  något styggt. Och vill dessutom ligga med mig.
• Mr. Flisher. En riktigt bra lärare, och skön kille, som jag inte vill glömma. Allmänt schysst, och tycker att det är roligt att höra om Sverige. Ända läraren som egentligen bryr sig om att jag är svensk. Vi har dessutom en tyst förståelse om att resten av klassen är smått efterblivna, eller "skeva i skallen".
• Crosscountry killarna. Jag känner egentligen ingen av dem. Vet knappt vad två av dem heter. Men jag väntar på Putko med dem. Och de är sköna på ett jättenördigt vis. Jag gillar dem.

   Det finns mer. Mycket mer. Vi pratar mer om det sen, OK?

Min yearbook. Full av minnen. Tror jag. Har inte öppnat den ännu. Tar det en grå oktober eftermiddag.

En av sidorna där folk skrivit. Jag tycker det är härligt. Alla skriver så fina saker. Så fina minnen.  Allt är inte helt sant, men stör inte min härlighets-bubbla av falskhet.

Mors Dag

Det är mors dag idag. Och för er oupplysta, så har jag en fantastisk mamma. Just nu är hon i Italien med kärnfamiljen, utan sina söner. Försökte  få tag i henne, men är osäker på ifall jag ringde för sent, eller ifall de inte har med sig sina telefoner. 

Såhär ser det ut i på ett café i Florens. Rätt läckert, va? Det förtjänar de.

Om bloggen vore twitter... [2]

Hemma. Borta. Ute. Inne. Hemma. Borta igen.

Det här med att blogga

Det finns en viss ironi i hela bloggfenomenet. För varje gång man gör någonting, d.v.s. har någonting att blogga om, så är man alltid för upptagen med att göra vad-det-nu-är. Som den här helgen, till exempel. Jag kommer inte ha mycket tid över till att blogga, alls, för att jag ska göra en massa saker. Men för att få en snabb överblick, kommer här min lista på planer.

• Fredag kväll: Åker upp till norra San Diego, i Poway, för att hänga med Constance från Frankrike, som har fest med all AFSare. Jag är redan uppsnyggad, och åker om fem minuter.
• Lördag morgon/eftermiddag: Blir upplockad av Amanda och Rachel, och vi styr bilen emot Temecula för att hälsa på den nyblivne 18åringen Alix.
• Lördag eftermiddag: Åker tillbaka till San Diego med Alix. Vi kommer lyssna/sjunga/skrika oss hesa till Kom igen Lena som är hans svenska favoritlåt. Roadtrippin'!
• Lördag kväll: Sover över hos Austen Lee. Spelar förmodligen gitarr, eller guitar hero. Eller liknande.
• Söndag morgon: Surfing med Austen. Det blir stora vågor, men jag ser fram emot det.
• Söndag kväll: Sömn. Massvis med sömn.

Säg bra, i kommentatorsfältet!

Om bloggen vore twitter...

Pasta med pesto. Jävlar vad trött jag är på låstasmat.

Kvällspyssel.

Jag har läst klart The Fountainhead av Ayn Rand nu. Den är mycket inspirerande. Jag vill bli arkitekt, tror jag. Eller nej. Eller kanske.

Just nu pysslar jag med webdesign. Försöker få snurr på frozenwaves.com. Just nu är det bara en läcker "Under Construction"-sida, men jag gör små, säkra framsteg. Mp3 spelaren ser nästan riktigt bra ut, och fungerar som smort. Imorn börjar jag nog tackla faktiskt innehåll. Sidan kanske är fungerande om några veckor? Vi får se.

P.S.

Jag tror jag ska börja sätta en punkt efter mina rubriker. Ser inte det fräsigt ut?

Morgonproduktivitet!

Som vanligt väcker jag mig själv för tidigt. Idag fick jag i alla fall någonting gjort. Lade upp ett surfcamp. That's right. Alrdig gjort det förut. Men det var rätt roligt.

Förlåt

   Jag vill be om ursäkt. Jag älskar att be om ursäkt. Att tvätta samvetet rent med bara ett ord. "Förlåt." Man kan be om ursäkt för vad som helst! Be om ursäkt för att man just trampat någon på tårna, be om ursäkt för att man aldrig bäddar sängen, be om ursäkt för att man i stridens hetta klippt till sin vän över näsan. Man kan be om ursäkt för inkompetens, eller för ärliga, men misslyckade försök. Be om ursäkt för att man har stulit någons teddybjörn, eller för att man kallat någon vulgära saker som "fitta" eller "rövhål". Man kan be om ursäkt för mord, och man kan be om ursäkt för våldtäkt. Jag älskar ordet "förlåt".

   Jag tycker vi ber för lite om ursäkt. JAg tycker att alla borde be om ursäkt, hela tiden, för allting. För att de tar upp plats i rummet, eller bidrar till växthuseffekten, eller be om ursäkt för att man ber för mycket om ursäkt. Ingenting är oförlåtligt. Allt borde bli förlåtet. Så be om ursäkt.

   Det spelar inte någon roll ifall vi gör saker så vi behöver be om ursäkt hela tiden. Misstag är bara mänskligt. Man måste bara visa att man ångrar sig. Att tanken var rätt, även om handlingen var fel. Man måste visa att man ångrar sig. Att göra om sina misstag är också mänskligt. Det är våra misstag, som gör oss mänskliga. Det är vår förmåga att förlåta, som gör oss medmänskliga. Det är vår förmåga att be om förlåtelse, som gör oss ödmjuka.

   Det är också otroligt viktigt att vi förlåter. Man kan naturligtvis inte gå runt och förvänta sig att folk ska vara förlåtande för varje andetag man tar, utan att ursäkta andras andetag. Och vi måste lära oss att se bortom småsaker. Det finns ingen rättvisa. Allt är relativt. Om du inte kan förlåta din fars mördare, hur kan du förvänta dig att din fars mördare förlåter, t.ex. din usla handstil. Eller ditt snarkande. Det finns inget svart och vitt. Det finns ingen gråskala. Det är bara en grå blobb. Allt är samma. Allt är gott i tanken. Det handlar om att visa att tanken var god. Att be om ursäkt för illa handlingar. Att bli förlåten. Då är alla handlingar goda.

   Så tänk på det när någon gör er illa. Be om ursäkt. Förlåt. Det är tanken som räknas. Förlåt. 

VARFÖR?

Det tog tid för mig att vänja mig med den Amerikanska mjölken. Den första månaden hade vi den med röd kork. Efter det så bytte Familjen till blå kork. Jag gillade den blåa korken. Den sade hela tiden "drick mig!" och "klart du vill ha en skål flingor!" Åh, vad jag sanar dig.

För denna morgon, när jag öppnar kylskåpet tittar jag mig förvirrat runt. Det finns ingen mjölk! Eller? ...Nej! Inte det! Inte igen! VARFÖÖÖÖÖR!!??

Och givetvis så har de nu bytt ut mjölken igen. Nu har den en gul kork. Och det smakar inte ens hälften så gott som den blåa korken. Jag ska aldrig mer äta mjölk och flingor. Så det så!

LA, dag 2

Vi åkte till Universal Studios idag. Vilket ställe! Alla attraktioner, alla människor, alla affärer, men också alla inspelningsplatser, alla kändisar (som definitivt lurkade omkring någonstans), alla effekter, alla ytor. Framför allt alla ytor. Förmodligen ett av de största komplexen jag har sett. Wow!

När vi kom fram, vandrade vi igenom Universal City, som är ett köpcentrum med vanliga affärer. Tillslut fann vi den här globen. Då gissade vi på att vi var framme.

Hulken är en jävel. Ser nu hur stor han är? Ser ni hur rädd jag är för honom? Ser ni hur hans vänstra bröstmuskel är bredare än min axelbredd. Mindervädes komplex...

Vi tog en studio tour. De visade oss hur de sprängde upp bilar. Så här går det till. Vet ni vad? Bilarna sprängdes inte ens. Men det såg ganska coolt ut!

Här är en teaser för flickorna i familjen. Ja, det är ifrån Desperate Housewifes. Jag har ingen aning om vems hus det är. Jag har förmodligen bilder på alla hus på hela gatan. Men det är i alla fall Desperate Housewifes. The very Whisteria Lane. Så vet ni.

Jag hittade en haj också. Tyckte det var skönt att visa upp den framför kamera. Ser ni blodet i munnen? Hajen tog en tugga av Johns ben. Tur att han är en hårding.

Om man tar roten ur den här helgen i kvadrat, så får man F-A-N-T-A-S-T-I-S-K. Med andra ord helgen = fantastisk.  Och det har jag att tacka Lisa & John för. Synd att de inte kan läsa svenska bara. 

LA, dag 1

Jag är i L.A. Änglarnas stad. Los Angeles. The Angels. Lakers hometown. Ja. Vafan. En av världens största stad, några mil norr om San Diego. Ni vet vad jag menar.

Jag har bott i San Diego i ungefär 10 månader nu. Jag har varit i LA tre-fyra gånger. Men jag har fortfarande inte sett någonting förutom Disneyland och motorväg. Lisa & John tyckte det var dags att jag skulle få se lite. Så denna helg spenderar vi i LA!

Först skaffade vi oss Subways. Klockan var halv åtta. Sent ska syndar'n sova.

Om någon undrade, så ligger Los Angeles i USA. Om någon var osäker...

Sen hajkade vi. Ville se Hollywood-skylten. Fick se den. Den syntes väldigt bra från där vi stod. Men jag fick ingen bra bild på den. 

Ungefär så här såg det ut där vi gick. Ett myrled av människor. Alla var supersportigt utklädda, med camelbacks och svettband och armband till iPoden. Jag njöt när jag gick förbi dem iklädd vanliga jeans och en vit skjorta.

Sen gick vi till Santa Monica beach. En väldigt stor strand. Massvis med människor, några vanliga, några japaner, några underliga. Som det ska vara. Ni kan se piren i bakgrunden. Och John & Lisa i framgrunden. Om det är ett ord. Där är de i alla fall.

Nu sitter jag på hotellet och skriver. Vi ska iväg och se Rodeo Drive, Griffith Park observatory, och äta middag någonstans. Det blir bra. Mycket bra!

Paket från Hong Kong

Idag fick jag paket från andra sidan jorden! Ser ni vad förvånad jag blev?

Det var så väl inpackat att jag var tvungen att dra fram ett av Brandons svärd för att öppna det. Var så rädd att jag skulle skära sönder något. Men det gick bra. Ett finger mindre.

Goods of Desire. Jag tycker det låter underbart. Så lovande. "Det här är din innersta önskan. Det här är precis det du vill ha." Det är allt det säger. Och det är precis vad alla paket säger.

Från vänster: En röd tygväska, ett grattiskort, en ap-tröja som har ring i örat, Slam - Nick Hornby, en legokloss som låter ifall man kopplar in den i iPoden, och en tröja med kommunistmotiv. Jag skuttade runt och tyckte det var grymt! Även ifall jag inte hade en aning om att hälften av dessa saker fanns, så var dessa verkligen goods of desire. Utan tvekan.

Här är de. De som skickade paketet. De som gjorde mig så glada. Tack så himla mycket!

Just en sån vill jag ha!

Don't Hassel The Hoff

Den här mannen satt ungefär fem meter ifrån mig igår. Hans fru satt tre personer bort. Hans dotter satt precis bakom mig. Med andra ord, jag och den här mannen är ungefär så bra kompisar man kan bli. Nästa gång jag behöver hjälp att flytta, vet jag vem jag ringer, liksom.

Batterierna...

Nu märker jag att batterierna på datorn börjar ta slut. Då vet jag att jag har suttit här för länge. Slipper webdesigen, då. Attans...

Actionscript och Flash

Ibland får jag för mig att faktiskt göra saker. Som igår/idag/imorgon. Bestämde mig för att göra ytterligare ett försök med mp3 spelaren till min hemsida. Men även om jag inte gör något fel, så gör jag fel.

Jag har gått igenom två självständiga tutorials nu, båda som visar hur man gör en mp3 spelare i actionscript. Jag kommer så långt att man har skrivit in koden, och ska testa och se ifall det låter.

Inte. Ett. Ljud.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Göra om, och göra rätt. Märka att rätt är fel, och att jag istället borde ha gjort på X sätt. Hitta någon tutorial på det, och märka att gubbjäveln som gjorde tutorialen hade injicerat en dubbel dos amfetamin precis innan han satte sig och skrev. Märka det efteråt, såklart. 

Göra på hans sätt, och få virus i hela jävla datorn. Ett virus som raderar all information från datorn, all musik, allt arbete, alla bilder, medan det visar en glad stickgubbe i svartvitt som hoppar upp och ner på skärmen. Jag blir förmodligen tokig, kastar runt en stol eller två, medan Arissa panikslaget ringer till AFS och säger att jag har blivit galen. Jag har ju det också. AFS säger att de ska skicka över ett formulär till oss, så att de kan utreda ifall något behöver göras. Brandon ger mig ett stadigt slag över min mun, och jag spottar lite fradgma medan jag faller mot golvet. Däckad. Inkastad i ett hörn i garaget. Detta påföljt av att Ryssland slänger iväg ett par atombomber mot San Diego, av okänt motiv. Virusgubben fortsätter hoppa. Brandon ringer psykhemmet. Men vad spelar det för roll? Om cirka  två minuter finns det enstaka partiklar, som bodde i just detta hus, utspridda över en halv kontinent.

Ungefär så känner jag för det här med Webdesign.  Tack. Förlåt. Ajö.

Sveriges tveklöst största humorsajt

Jag tror inte att jag har prisat 1000apor.se här på bloggen. Det är dags nu. Jag tycker nämnligen att det är hysteriskt roligt. Jag vet inte hur mycket nostalgi som är inblandat, eftersom det är SVENSK humor, eller ifall att det helt enkelt är genialiskt. Oavsett så sitter jag och fnittrar underligt för mig själv, så att mina värdpäron kollar snett.

Här är min nuvarande favorit.

Kristi Himmelfärd

Min syster har tydligen lov nu. Jesus Kristus ska flyga till himlen. Jävla fitt-kristus. Så tycker jag om det. Jävla FITT-KRISTUS. Ajö.

Om ändå...

EDIT: Helt otroligt att bilden klipps ut där det viktiga finns. Ingen aning varför den gör så. Hjälp? Klicka på bilden ifall ni bryr er.

Det är bara vatten...

Jordbävning

Det har tydligen varit en jordbävning här i Kalifornien. Tyvärr så missade jag den med ett par mil. Jag vet att det där med jordbävningar ska vara otrevligt och läskigt, men jag finner det otroligt fascinerande. Och så hade jag min chans idag. Ungefär så här långt ifrån.

Bilden är hämtad här.

För att hålla sig sysselsatt...

Brandon hade hört en otroligt underlig idé på jobbet idag. Det kallas peep jousting. En "peep" är en marshmallow figur, som ser ut som en kyckling, och sväller upp när man ställer dem i mikrovågsugnen. Och hela idéen är att ha två peeps som slåss. Det är ungefär lika roligt som det låter. Så här kan det se ut:

Så coolt är det med Gangsta's

   Hemma i Åre finns det en hip-hop kultur som tycker att det där med ghetto och gangsta's och gäng är så jävla fränt. Och det kan ju vara fantastiskt tufft att gå runt i stora byxor och prata om mord och droger i rytm.

   Idag fick jag reda på hur det egentligen står till med gäng. Vi har representanter från ungefär 25 gäng på min skola. Alla är small-timers, och det är aldrig seriöst. Dessutom lätt att hålla sig undan om man vill. Idag var första gången jag förstod att det var på riktigt.

   Det började tydligen med två killar ifrån rivaliserande gäng, som började snacka skit under en lektion. När klockan ringde för rast, tog de bråket utomhus. Ord blev till knuffar, och knuffar blev till slag. En av killarna var väsentligt större än den andra, och den lilla killen fick duktigt med stryk. 

   Den lilla killen bestämde sig då för att ge igen ordentligt, och drog fram en skruvmejsel som han bar i bakfickan, och började hugga mot sin anfallare. En träff i armbågen, en träff i axeln, och sedan ett hugg mot tinningen, som lämnade ett duktigt hål. Då kom poliserna vi har på skolan till platsen.

   Killen med hål i huvudet togs givetvis till sjukhus, och den andra killen är nu anhållen för mordförsök (eller eventuellt mord, beroende på hur "offret" klarar sig). Och är inte det här sjukt? Båda killarna är 17 år. Det började med ett: "Mitt gäng är coolare än ditt", typ som dagisbarns: "Min pappa är starkare än din pappa". Nu är en kille halvdöd, och har ett hål i huvudet, och den andra kan se fram emot många tappade tvålar i fängelset. 

   Men ja... Det är ju jävligt häftigt det där med gäng, och slagsmål, och hip-hop.

Battle of the Bands

Nu är jag hemma från skolan. Vi hade ju en idé i tisdags, att vi skulle vara med i Battle of the Bands idag. Lysande idé. Två dagars intensivkurs i hur man spelar Pink Floyd, och BOOM, så står man där. Alla andra snackade om adrenalinrushar. Jag kände ingenting.

Det var som om publiken inte fanns. Och det var tråkigt. Jag bara stog där och försökte att inte se ut som en stel pinne. Rätt säker på att jag lyckades, efter att Susie sade att jag var "the only one that was remotely interesting to watch up there". Tack!

Vi spelade Pink Floyd's Time, och  det gick ganska bra. Inga svårigheter, och Sean spelade solot bra. Men då vi spelade en cover, placerade vi oss lägre än 4:e plats. Hårt, men rättvist.

Appropå båt

Red Bull Airrace from by Sea

I helgen var jag ute med ett gäng främlingar i San Diego Harbor, och tittade på Red Bull Airrace. Nedan finns ett urval av bilder.

I början var det molnigt och ganska kyligt. Brillorna var framme ändå.

Men lagom till racet skulle börja lättade molnen. Här imponeras vi av Red Bull helikoptern, som senare gjorde bakåtvolter. Det trodde ni inte gick, va?

Det här är en av de få bilderna jag har på flygplanen. Det var himla coolt, men det var inte så mycket tittandes på planen.

Solbadandet var i full gång. Min näsa kände av detta efteråt. Den är fortfarande röd, faktiskt.

Det var inte bara vi som solbadade. På vägen hem träffade vi dessa rackare. Det såg väldigt skönt ut. En hög säl, typ.

Surf samhälle?

Jag har fått en ny uppgift på jobbet. Jag kan inte säga exakt vad det handlar om, men det har att göra med något som börjar på T och slutar på itter. Och om någon känner till någon bra surf community hemsida, tipsa gärna i kommentarsfältet. Tack!

Imorn: The Shins

Imorgon är en stor dag. The Shins kommer ner till San Diego, och spelar på Soma. Jag är så otroligt taggad på att höra dem spela. Om killarna på Soma är lagom snälla kanske jag kan få ta med mig kameran in. Vi håller tummarna för det, va?

Tills dess, här är ett smakprov på vad som väntar. Mitt hjärta skuttar, bara jag tänker på det!

The Stages Names

Jag har precis köpt en ny skiva. En av världens bästa skivor, vill jag mena. The Stages Names med Okkervil River. Det är helt sjukt att Okkervil River kan ha en sån bra skiva, och inte ha det kändisskapet de bör ha. Här är tre av mina favoritlåtar från skivan:

Unless it Kicks är en blivande klassiker utan like. Världens rockigaste, härligaste låt. Den är given på allas "dags-att-gaska-upp-sig-och-göra-något-åt-livet-lista".

You can't hold the hand of a rock 'n roll man är en annan oslagbar låt. Texten är trollbindande, och som grädde på moset så rockar de med en CELLO i slutet av låten. Det. Är rock!

John Allen Smith Sails är också en grym låt. Men det som får mig att älska den låten är hur de har stulit slutet från the Beach Boys. Jag tycker sånt är roligt. Innovativt. Skapande.

Köp skivan här. Den är värd varje öre. 

Ryan, Elvis och Donavon

Jag satt precis och tänkte på hur grymma Lost Highway Records är. Hur de har så många grymma artister i sitt nät. Artister som Ryan Adams, Elvis Costello och Donavon Frankenreiter. Är inte det en fängslande samling, så säg? Vad tror ni att den är värd?

Rainbows in the Dark - Tilly & the Wall

Här är min nya favoritlåt. Inte så mycket för att flickorna som spelar är coola, utan mest för att det är en väldigt bra låt. Enjoy!

Frozen Waves

Den riktiga delen av dagen har idag spenderats på Starbucks. Jag har jobbat lite med min hemsida, frozenwaves.com, och hur jag vill att den ska se ut. Det hela ledde till att jag fumlade runt en massa med Adobe Illustrator, som jag aldrig har rört förut. Jag saknade Fireworks lite, men det funkade.I slutändan nöjde jag mig med den här designen. Vad tycker ni?

Förhoppningsvis är sidan uppe skarpt i slutet på veckan. Sålänge jag inte är inkonsekvent, det vill säga.

Veckans skiva

Hela denna vecka har varit fylld med enda skiva. Arcade Fire's Neon Bible. Jag köpte den skivan på lördagen, för en vecka sedan, och ett flertal låtar finns redan med som mina mest spelade. Däribland Intervention som jag förmodligen har spelat varannan gång. Så bra är den.

Köp skivan här.

Tjejfotboll och fredagkväll

Det var fredagkväll. Vi begav oss till fotbollsplanen på skolan, där det väntades Amerikansk fotboll. Utövad av tjejer. Jag hade höga förväntningar på detta. Det kändes lite som lerbrottning (som bara är hett för att det tydligen ska vara hett), fast med två fotbollslag. Ja, ni förstår.

Men så kom vi dit. Och det var inte alls roligt. Det var till och med tråkigt. Vi satt på läktaren och tittade i 10-15 minuter, innan intressekurvan hade nått smärtgränsen.

Då vandrade vi ned och samtalade med tjejerna som spelade. Tröttnade på detta ganska snart också.

Sedan begav vi oss hem till Dysons hus, där vi spelade Guitar Hero, som jag fortfarande är sorgeligt dålig på. Jag känner att det finns värre saker att vara talanglös på, dock. Så det är OK.

Som skolan ska vara.

Jag avskyr när vi inte gör någonting i skolan, men ändå låstas som om vi faktiskt gör något. Så har det varit de senaste 9 månaderna. De senaste veckorna har det varit ännu mer ingenting, och ironiskt nog mer hets att göra det. Jag vet inte hur jag ska känna. För jag vill gråta av tristress, men och skratta åt löjligheten. 

Men min femte och sista lektion var i alla fall bra. Min lärare släppte masken ett tag, och lät oss gå och se en dansshow på skolan. Vi strömmade ut ur klassrummet, tillsammans med alla andra klasser. Halvvägs till gymnastiksalen ser jag två människor som går emot strömmen (Dyson och Julie), påväg att spela kort. Jag tappade bort mig, bland 1000 pers, vände plötsligt och följde med dem. Så det kan bli, va? Så vi satt i Ms. Long's klassrum med Ms. Long och sju andra skolkande elever, spelade kort och lyssnade på Kristian Antilla.

För gör man ingenting, kan man lika gärna ha roligt när man gör det.

Kalle vs. Self

Jag fick höra av mamma imorse att jag aldrig genomför saker. Jag blev så väldigt arg. Hela dagen förstördes. Jag blev givetvis inte arg på henne, utan på mig själv. Och jag är inte ledsen på henne över att hon forstorde min dag, utan tacksam. Jag behöver folk som gnäller på mig just nu. Jag behöver veta att jag är inkonsekvent. Jag ser allt som en utmaning, spottad i ansiktet på mig. Det har är krig. Kalle vs. Self. Och jag kommer vinna.

Man behöver bara vara lite känd...

Jag älskar Ryan Adams. Jag är så himla imponerad av honom på alla sätt. Underhållningsmässigt så håller inte detta standard, alls. Men är man bara lite känd, så blir det bra.

Inte gråta över spilld mjölk?

Jag lagar mig själv en mikro-middag. Det är så långt mina krafter räcker. När jag tar ut maten ur mikron så tänker jag på en historia min bror berättade om min andra bror. Hur han en kväll hade lagat soppa i mikron, och hur den var alldeles för varm. Och hur han brände handen, skrek till och släpte skålen i ren reflex. Och hur soppan spilldes över hela honom, och brände honom ännu mer. När jag tar ur min tallrik så känner jag hungern, skammen och sorgen. Lyckligtvis klarade jag mig undan den. 

Stackars gubbe

Jag sitter på Starbucks och jobbar med en grej som jag har fått för mig. Dricker en islatte, medan jag pillar med datorn i solen. Några bord till vänster om mig sitter en mycket gammal man och dricker kaffe. Ända sedan han kom hit, så har han ringt upp vänner på sin mobiltelefon, med rosslande röst, och bett dem att komma och dricka kaffe med honom. Efter säkert fem telefonsamtal har han fortfarande fått napp. Man börjar höra desperationen i hans röst. Jag vet hur han känner, och tycker synd om honom. Sedan pillar jag lite mer med datorn. Pluggar in hörlurarna i öronen, och låstas som om jag inte hör. Skäms lite.

Twitter-terror

Jag har fastnat för det här med twitter. Jag tycker att det är himla härligt att kunna skriva vad som helst, provocera vem som helst, och dissa allt annat, utan att någon egentligen kan bry sig. Helst ska man vara så vulgär som möjligt. Bröderna Schulman är experter på detta.

Här kan ni twittra själva, ifall ni inte har försökt, och till höger kan ni följa min twitter.

Min morgonrutin

   Det är mörkt ute. Det enda som hörs är en ensam bil på en avlägsen 8-interstate, susandes genom fönstret. Jag ligger inskruvad i mörkblåa täcken, min kropp där, min tanke och dröm någon annanstans.  Det är mörkt och tyst, och mörkt och tyst. Det är som en skräckfilm, precis innan yxmördaren hoppar fram. Man vet att det kommer. Men inte riktigt än.

   Och så flyger han fram. Mördaren. Skär med sin yxa genom tystnaden, bryter den brutalt med vibrationer från telefonen. Klockan är fem. 

   Någorlunda omtumlad fattar jag blint efter telefonen. Den monotona rörelsen, dag efter dag gör att jag enkelt gör den med stängda ögon. Telefonen säger frestande: "Slide to snooze". Jag tvingar mig själv att låta bli.

   Därifrån rullar jag över sängkanten. Fattar efter handduken som ligger någonstans på golvet. Dess mörkblåa färg smälter kameleontaktigt in i bristen på morgonljus. Tillslut hittar jag den. Reser mig sakta upp ifrån golvet. Och går iväg till badrummet.

   Jag börjar skolan klockan 7.15. Jag behöver åka hemifrån klockan 6.30. Jag skulle alltså kunna sova en timme till. Men det finns en anledning till att jag vaknar som jag gör. Därför att vakna i ett badkar är det härligaste som finns.

   Jag ligger där, med duschen i full gång, proppen i, och huvudet lutat mot väggen. Det spelar ingen roll ifall jag stänger ögonen. Det händer ibland att jag somnar när jag gör det, men lagom sällan för att det inte ska vara ett hot. De vita väggarna omkring mig är ingenting. Vattnet gör mig tyngdlös. Det finns inga problem. Bara jag, i ingenstans, med varmt, nästan ångande vatten, rinnande ned från mina knän.

   Jag låter inte mig själv bada mer än en halvtimme. Jag vet egentligen inte varför. Det känns som om en halvtimme är mer än nog. Att det finns en skamgräns där, som inte får korsas. Efter badet, går allt som ett tåg. Samma rutin. Plocka iordning kläder ifrån gårdagen, bädda sängen, klä på sig, äta frukost, läsa bloggar och titta på mailen, diska frukosttallriken och sedan cykla iväg. Hela tiden rör jag mig frammåt, men tänker bakåt, på de där minuterna i badet. På ångan, som dansade upp ur vattnet och kondenserades på spegeln. På den nästan för heta vattenstrålen som bröts mot min hud, och hur värmen från den rann ut över hela min kropp.

   När jag flyttar hemifrån ska jag ha ett badkar. Pronto!

Jag är inte inkonsekvent

Min bror bor i Hong Kong, och vi ses inte särskillt ofta. Men tidsskillnaden gör så att jag oftast kan fånga honom på jobbet innan jag går och lägger mig. Oftast är det jag som gnäller om någonting, och han gnäller på att jag gnäller, eller så berättar han om hur roligt han har det, och jag suktar efter att bli vuxen. Oavsett så tycker jag att det är mycket trevligt.

Idag så sade han att jag var inkonsekvent. Vanligtvis hade jag inte tagit åt mig, men jag vet att detta är sant. Därför slog jag vad med honom hurvida jag kommer kunna föra en blogg, konsekvent, i minst ett år. Själva vadslagningen har mest att göra med att jag ska kunna visa mig själv att jag kan leverera frekvent. Det är viktigt.

Så vi får se hur det går med det där. Det finns fortfarande inget "Annars så...", så ifall någon har förslag på något jag gör ifall att jag förlorar, skriv gärna ned det i kommentarsfältet.