Så var det över...

Det är klart nu, det där med Grossmont. Jag kände det i mr. Bradleys fasta handtag. Det var ett "tack-så-IN-i helvete-för-ett-grymt-år-men-nu-måste-du-dra"-hanslag. Jag vet inte vad jag ska tycka. Otroligt nöjd med att ha sommar nu. Men otroligt onöjd med att det här är slut.

Men sen så tänker jag på vattenskidåkning på Stenskär och skidåkning hemma, och föräldrarna, och syskonen, och Petter, och Simon, och Emelie, och John, och allt det där. Och så undrar jag varför jag ens försöker fundera ut vad jag tycker. Inget av det är bättre, eller sämre. Det är annorlunda. Vi behåller det så. Annorlunda.