Spegeln

   Kriser verkar vara min favoritstatus. Att visa folk hur mycket jag lider. Men jag lider ju inte? Hur kan man lida, ifall man inte har något att lida över? Jag har inte hittat vad jag älskar ännu. Jag har inte hittat hur jag blir lycklig. Jag har ingen plan, ingen idé över hur jag ska hitta planen, inget mål och ingen vägbeskrivning.
   Jag pratar med min bror om detta hela tiden. Han blir lite utav min Ellsworth Toohey. Jag stjäl stjäl hans energi, hans målmedvetenhet, hans framgång, hans lycka, och gör den min. Den är inte min.
   Jag tävlar med honom, för att vara lika bra som honom. Som honom. Det är nyckelordet. Allt jag strävar efter, är att vara som honom, eller som någon annan av hans kaliber. Jag har inga egna mål. Inget som jag efterstävar är mitt.

   Jag läser filosofiska böcker som säger åt mig vad jag ska tycka. Även om budskapet är att man ska tänka själv, är även det så långt jag kommer i min filosofiska predikan. ”Jag borde tänka själv.” Så tänker jag. Sen är jag nöjd med att ha det som min filosofi.
   Jag hittar saker på internet som säger åt mig att min lycka är det viktigaste. Jag tänker: ”Jag borde vara lycklig.” Jag gillar idéen. Jag intalar mig själv att jag borde vara lycklig. Jag märker att jag inte är det. Men jag säger att jag borde vara det.
   Jag pratar med människor. De säger fraser som jag tycker om. Jag stjäl deras fraser, och använder dem med folk. Jag ändrar lite på dem, för att verka orginell. Byter ut små, obetydliga ord. Plagiat.

   Jag är en avspegling av min omgivning. Allt som jag ser och hör reflekteras i mina hornhinnor. Det finns ingenting bakom dem, förutom stavar och tappar som avgör vad mer som jag ska avspegla.
   Jag sitter i parken. Jag ser barnens lycka, när de klättrar kring rutschbanan, och gungar i ställningarna. Jag hoppas att deras lycka reflekteras på mig. Att jag blir glad av dem. Jag är en missbrukare. Jag behöver en större och större dos varje gång för att bli hög. Hög av lycka. Snart överdoserar jag. Snart behöver jag för mycket för att känna någonting. Någonting mer än missär.

   Tycker ni att jag gnäller? Tycker ni att jag lever ett fantastiskt liv, och att jag borde njuta av det, istället för att ifrågasätta allting? Att jag bara borde flyta med, att skita i ifall jag är en spegel? Att världen som jag lever ändå är fantastisk och långt ifrån illa att återspegla?
   Jag lärde mig i fysiken om speglar. Bilden som kommer från en spegel är imaginär. Den finns inte. Det finns ingenting bakom spegeln, även om din hjärna får det att se ut som det. Det finns inte heller någonting bakom min spegel. Därför vill jag inte bli upphängd på en vägg, för att reflektera er värld. Oavsett hur vacker den är.

   Sju års olycka, för att krossa en spegel. Jag tar det. Om jag lyckas ta mig ut ur spegeln och finna vad jag tycker är lycka, då kan jag vara olycklig i sju år. Om jag bara har någonting att sträva efter. Om jag bara kan hitta målet så att jag kan söka upp det på Google Maps. Inte någon annans adress. Min adress.
   Och när jag skriver såhär brukar det hjälpa mig. Jag brukar bli motiverad. Men vad hjälper det att bli motiverad, ifall man inte vet vad man är motiverad för?
   Jag intalar mig själv att jag gillar att jobba. Men jag jobbar hårt för att andra ska uppskatta mitt arbete. Inte för att jag gillar att jobba hårt. Jag är en blodigel på andras uppskattan. Och när andra inte uppskattar mig, när jag inte längre har något att suga på, ja, då självdör jag.
  En sista fråga, innan jag går.  Ni som är lyckliga där ute. Hur vet ni vad ni brinner för?