Om jag vore en filmkaraktär...

   Någonting har hänt. Något drastiskt. Det är innan montaget, innan striden mot känslorna. Just nu härjar känslorna bäst de vill. Klockan väcker mig för tidigt. Jag tittar upp med tvättbjörns-ögon, och slår hårt på den vita väckarklockan med gröna, fyrkantiga siffror. Direktören börjar spela Death and all of his friends - Coldplay.

   Jag går in i duschen. Sedan ser man hur jag går ut ur min lägenhet. Jag är en av många. Jag stannar mitt i gatan. Visa knuffar mig otrevligt i ryggen när de går förbi. Jag tappar ut min portfölj och papper flyger i vinden. Viktiga rapporter och liknande, som chefen måste ha. Tafatt börjar jag plocka upp dem, medan jag väser ur mig ursäkter till höger och vänster.

   När låten har börjar ta fart, flashar det tillbaka till mig i duschen. Jag sitter uppkurad i ena kanten, med benen uppdragna till hakan, och vattnet rinnandes ned över ansiktet. Hulkningar och ryckningar tyder på att vattnet i ansiktet är tårar.

   Plötsligt står jag mitt på Times Square, mitt i rödljuset. Folk stirrar och tänker "Vad fan är det där för jävla psyke." Jag står där, och tutande bilar susar förbi. Efter ett tag kommer poliser, och släpar bort mig från platsen. Jag är en sorgelig syn, i min utslitna kostym, vilda hår, fullständigt tomma ögon, och helt orörliga  kropp. Jag stretar inte ens emot poliserna.

   Man ser hur de släpar in mig i en stor byggnad. Man ser orden St. Mary's Health Institution över de stora portarna. I hallen hörs skrin och galenskaper. Jag känner att jag hör hemma här. De drar på mig en tröja utan ärmar. Jag ler ett gurglande leende som tack. Den snälla, fula tanten som gav mig tröjan skakar sympatiskt på huvudet och skickar iväg mig. De slänger in mig i ett rum med mjuka  väggar. Jag stirrar in i kameran med samma oförstående, tomma leende. 

   Ungefär skulle det gå ifall jag skulle vara en filmkaraktär. Det är otroligt tur att det man ser på TV inte är sant.

EDIT: Okej, jag läser igen detta, och märker att det inte hänger ihop så bra. Förlåt.