Har ni något emot att jag bara skriver om mig själv? I så fall kan ni få två post-it lappar som tröst. På den ena står det ”Förlåt” och på den andra står det ”Läs en annan blogg, da!”. Ungefär så känner jag.
Jag känner att jag inte hittar någon bra balans. Att jag inte vill fokusera för mycket på mig själv, men ändå inte knuffa undan mitt ego för någon annan. Ibland får jag samvets stygn, och känner att min självkänsla är på gränsn till självgodhet. Då blir jag ledsen. Jag känner mig lite misslyckad. Det var inte det jag ville.
Jag vet inte varför jag skriver. Jag tror jag behöver skriva om mig själv. Kanske komma fram till att jag är en bra pojke, någonstans runt sista raden. Jag är inte där, ännu. Och om jag inte tycker att jag är en bra pojke, kan detta ses som ”troubleshooting” – min favoritsyssla.
Man måste veta sina gränser? Men om jag vägrar acceptera att jag har några gränser, hur vet jag? Om jag vet att jag kan göra precis vad jag vill i livet, var finns då gränserna?
Jag såg en film härom dagen: ”The Death of a Salesman”. Jag tyckte den var obehaglig. Jag tycker inte om filmer som ifrågasätter meningen med livet. Hela moralen i filmen är att ”vi är de vi är, och det är inget vi kan göra åt det.” vilket jag tycker är alldeles för sorgeligt. Och inte heller sant. Jag vet att det inte är sant.
Men i slutet av filmen, skriker Biff (ja, han heter så) åt sin pappa, att han alltid ville att de skulle bli något, han och hans bror, och att all den här pressen, alla de där målen, var panikskapande. Att han bara var en låg-medelklass medborgare, dömd till fattigdom, och att han var nöjd med det. Han accepterade det. Där, bestämde jag mig för vad jag tyckte om filmen.
Och jag tänker på mig igen. Mina föräldrar har aldrig lagt över deras drömmar till mig. De har aldrig lagt någon press på mig, att jag måste lyckas här i livet. Men pressen har funnits där ändå. Det har varit en tyst överenskommelse. Kanske kommer pressen från mig själv, att det är mina drömmar. Ambitionen för att lyckas, måste ändå vara min. Jag arbetar inte under piska, under hot att mamma och pappa blir besvikna. Jag arbetar bara för morot.
Jag har inte så många drömmar. Ändå tycker jag att jag drömmer hela tiden. Jag spenderar allt för många timmar, tänkandes på vad jag ska bli, hur jag ska bli det, och hur bra det blir när jag växer upp och blir det. Ändå, kan jag inte sätta tummen på något av detta. Jag har inte den blekaste aning. Det är bara en grå massa, utan form eller egentlig substans. Men den har en känsla. Lycka.
Jag ryser lite när jag tänker på hur mycket jag drömmer, istället för att göra. Jag gör i och för sig mycket mer, på sistonde, och drömmer därmed mindre. Men hela mitt mål är att någon dag ha roligt, och njuta av livet, istället för att njuta av livet, här, nu, och alltid. Och när jag gör, så gör jag inte för att få göra, utan för att få göra något annat. Jag strevar alltid mot något nytt. Hur finner man ro och lycka ifall man alltid strävar efter något nytt?
Så det är det som står på skolådan, där jag har stoppat undan min oro. ”D R Ö M M A R”. Men jag gillar inte heller att se mina drömmar, eller mål, som något ont. De hjälper mig ändå att vara produktiv.
Åh! Jag får ingen ro i det här! Ingen ro alls. Oro. Jag tror jag skiter i det här med psykologi och känslor, och fokuserar på lite webdesign/bloggläsande/onödigt chattande istället.
Ja. Hurra. Jag är psykiskt störd. Alltså, det är något i psyket som stör mig. Jag har INTE Down’s syndrom. Om det var det ni trodde. Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar