När jag vill få saker gjorda

När jag vill få saker gjorda ställer jag till en del oreda för att "få känslan" och "komma igång". Bullshit. Och det funkar inte så bra heller. Men så här gör jag:

- Först går jag in i duschen som om det vore morgon. Där går jag igenom min "dag" och tänker på alla saker som jag vill ha gjort. Detta tar någonstans mellan 10-30 minuter. Ju längre, ju sämre.

-Sedan kliver jag ur badet. Detta är bland det svåraste. När den härligt varma ångan försvinner ut i kylan och lämnar mig med en vägg av obekvämheter.

- Jag slänger på mig deodorant och parfym och låstas som om jag har någon att lukta gott inför.

- Jag tuggar tuggummi för att få den nyborstade känslan från morgontandborstning. Att faktiskt borsta tänderna vore absurdt.

-Jag bäddar den oftast obäddade sängen och städar rummet för att intala mig själv om att jag faktiskt kan ha lite ordning på saker.

-Jag klär mig i lite finare kläder (struken skjorta, hela jeans, ibland slacks), ungefär som jag tror att man klär sig när man går till jobbet. Alltså, ungefär som om jag skulle gå till jobbet.

-Jag sätter på en bra, rockig spellista för att pumpa igång mig själv. Exempel på band: the Libertines, Babyshambles, Ryan Adams, Okkervil River, Håkan Hellström, The Clash, etc.

-Jag sätter mig framför datorn, skriver den här bloggposten, och sätter igång.

Jobb som komiker?

Den här killen hittade jag och Philip på Venice beach. Jag gillade honom.

iTunes Genius

iTunes Genius är verkligen genialiskt. Jag startade det för "Poupée de cire, poupée de son" med France Gal. Låten som kom upp efteråt var "Frenchy, I'm faking" med Architecture in Helsinki.

Och jag skrattade. Och jag skrattar fortfarande lite.

Inkonsekvent...

Det blir nakenstreck. Jag skrev tydligen ingenting den 12 juni. Jävla otur...

Slut på 1000apor.se

Alex Schulman säger här i sin blogg att det är slut på 1000apor.se. Å ena sidan tycker jag att det har gått utför på sistonde, och sajten har tappat underhållsvärde. Å andra sidan har den fått mig att skratta många, många, många gånger för mig själv, så att alla andra i webdesign klassrummet stirrade underligt, åt hyfsen de har hittat på.

Men, det är bara att nicka, hålla med, och tacka för tiden.

Till alla döttrar, utom Sara.

Om ni känner att ni behöver hämnas på era föräldrar, är detta det bästa sättet! Do it! I dare you!

Sockervadd

Ett ganska minnesvärt tillfälle från ett Padres game på Petco Park. Austin fångade allt på kamera.

Last FM

Last FM har en funktion som visar hur många låtar man lyssnar på i snitt per dag. Jag har lyssnat på 6898 låtar sedan den 11 januari 2009. Det är ett snitt på 41 låtar om dagen.

Johan å andra sidan har lyssnat på  30493 låtar sedan den 22 april 2008. Det är ett snitt på 67 låtar om dagen. Och min far har lyssnat på 30258 låtar sedan den 4 maj 2008. Snittar på 74 låtar om dagen!

Det är mitt mål att slå detta. Jag vill åtminstonde lyssna på 75 låtar om dagen. Min plan är att "glömma" att iPoden är på medan den ligger i fickan, och att lämna datorn spelandes iTunes på Mute medan jag sover.

Jag är...

Krokryggig. Om ni undrade.

Så spontant som det ska vara

Nu drar jag till LA. Bor hos Philip i två dagar. Sedan, Disneyland. Det blir väll roligt?

The Hangover

Om ni någonsin får chansen, gå och se den. Om ni aldrig får chansen, gå och se den.

Planerad grönska?

Jag minns när jag var yngre. Kanske var det 10 år sedan? Vi hade ett spel som hette SimStad, en barnversion av SimCity, som jag brukade spela - nästan hela tiden. Jag minns att jag byggde så fina städer. Allt var småvillor, skolor och betong. Cykelvägar i betong som ränder kors och tvärs i ett oändligt rutmönster. Större, bilvägar som, lika rektangulärt, sträckte sig kring bostadsområdena, där de behövdes. Allt var i sann Stalin-stil. Det var ordning. Ibland tyckte jag att det såg så torrt ut, det där med bara betong. Så jag brukade plantera ut körsbärsträd. Problemet var att körsbärsträden, identiska i varje pixel, blev utplacerade precis som cykel- och bilvägarna.

Jag minns hur fint jag tyckte att jag gjorde det då. Hur duktig jag tyckte jag var. Ordning, kollektivism, var vackert. Alla skulle ha vita staket.

Nu håller jag inte med mig själv. Nu sätter jag mig emot planerad grönska. Planterad grönska. Rektanglar, eller små ord i blommor, tilltalar mig ingenstans. Och istället för att dölja betongdjungeln, blir blommorna en del av det. De färggranna ytorna, och de gröna löven, blir precis som graffitin, en målning på fasaden.

Enough said?

Musik i mina öron

Munspel är inte så svårt i sig, men jag är ännu ingen höjdare på att multitaska. Men snart [!] får ni höra lite Blues.

Spegeln

   Kriser verkar vara min favoritstatus. Att visa folk hur mycket jag lider. Men jag lider ju inte? Hur kan man lida, ifall man inte har något att lida över? Jag har inte hittat vad jag älskar ännu. Jag har inte hittat hur jag blir lycklig. Jag har ingen plan, ingen idé över hur jag ska hitta planen, inget mål och ingen vägbeskrivning.
   Jag pratar med min bror om detta hela tiden. Han blir lite utav min Ellsworth Toohey. Jag stjäl stjäl hans energi, hans målmedvetenhet, hans framgång, hans lycka, och gör den min. Den är inte min.
   Jag tävlar med honom, för att vara lika bra som honom. Som honom. Det är nyckelordet. Allt jag strävar efter, är att vara som honom, eller som någon annan av hans kaliber. Jag har inga egna mål. Inget som jag efterstävar är mitt.

   Jag läser filosofiska böcker som säger åt mig vad jag ska tycka. Även om budskapet är att man ska tänka själv, är även det så långt jag kommer i min filosofiska predikan. ”Jag borde tänka själv.” Så tänker jag. Sen är jag nöjd med att ha det som min filosofi.
   Jag hittar saker på internet som säger åt mig att min lycka är det viktigaste. Jag tänker: ”Jag borde vara lycklig.” Jag gillar idéen. Jag intalar mig själv att jag borde vara lycklig. Jag märker att jag inte är det. Men jag säger att jag borde vara det.
   Jag pratar med människor. De säger fraser som jag tycker om. Jag stjäl deras fraser, och använder dem med folk. Jag ändrar lite på dem, för att verka orginell. Byter ut små, obetydliga ord. Plagiat.

   Jag är en avspegling av min omgivning. Allt som jag ser och hör reflekteras i mina hornhinnor. Det finns ingenting bakom dem, förutom stavar och tappar som avgör vad mer som jag ska avspegla.
   Jag sitter i parken. Jag ser barnens lycka, när de klättrar kring rutschbanan, och gungar i ställningarna. Jag hoppas att deras lycka reflekteras på mig. Att jag blir glad av dem. Jag är en missbrukare. Jag behöver en större och större dos varje gång för att bli hög. Hög av lycka. Snart överdoserar jag. Snart behöver jag för mycket för att känna någonting. Någonting mer än missär.

   Tycker ni att jag gnäller? Tycker ni att jag lever ett fantastiskt liv, och att jag borde njuta av det, istället för att ifrågasätta allting? Att jag bara borde flyta med, att skita i ifall jag är en spegel? Att världen som jag lever ändå är fantastisk och långt ifrån illa att återspegla?
   Jag lärde mig i fysiken om speglar. Bilden som kommer från en spegel är imaginär. Den finns inte. Det finns ingenting bakom spegeln, även om din hjärna får det att se ut som det. Det finns inte heller någonting bakom min spegel. Därför vill jag inte bli upphängd på en vägg, för att reflektera er värld. Oavsett hur vacker den är.

   Sju års olycka, för att krossa en spegel. Jag tar det. Om jag lyckas ta mig ut ur spegeln och finna vad jag tycker är lycka, då kan jag vara olycklig i sju år. Om jag bara har någonting att sträva efter. Om jag bara kan hitta målet så att jag kan söka upp det på Google Maps. Inte någon annans adress. Min adress.
   Och när jag skriver såhär brukar det hjälpa mig. Jag brukar bli motiverad. Men vad hjälper det att bli motiverad, ifall man inte vet vad man är motiverad för?
   Jag intalar mig själv att jag gillar att jobba. Men jag jobbar hårt för att andra ska uppskatta mitt arbete. Inte för att jag gillar att jobba hårt. Jag är en blodigel på andras uppskattan. Och när andra inte uppskattar mig, när jag inte längre har något att suga på, ja, då självdör jag.
  En sista fråga, innan jag går.  Ni som är lyckliga där ute. Hur vet ni vad ni brinner för? 

Genialt

Detta är vad jag behöver. Detta är nog vad alla behöver. Tack!

Sommarplåga?

Fick denna skickad till mig. Nog är det en plåga, allt.

Experiment

Jag har alltid skrattat lite åt folk som dricker energidrycker och blir alldeles hyper av det. Tänkte på hur mycket mentalt det måste vara. Att en sockerkick inte kan påverka dig så mycket. Att man "givetvis är pigg om man vill vara pigg". Typ så.

Och jag såg Red bull burken i garaget. Och tänkte "Fan, nu ska jag vara pigg! Jag behöver ändå jobba lite!" Och så svepte jag det. Och nu får jag inte stopp på benet. Det bara skakar, och skakar, och skakar. Och jag ber om ursäkt  för att jag hånade er i smyg. Nu förstår jag. Och nu ska jag göra nytta av min energi. Känner hur kraschen närmar sig.

Såhär ska jag klippa mig!

Mest för att Conor Oberst är en av de fränaste människor jag vet. 

Om ni ville veta...

... Så har jag precis spenderat en dryg timme i badrummet, badande och surfande. 

... Jag tänker klippa mig som Conor Oberst. Fast skippa det svarta håret, tror jag.

... Jag behöver nytt vax. Fort.

... Världens härligaste ljud är naglar som trummar mot trä.

... Jag ska sova tidigt ikväll. Jag behöver sova tidigt ikväll. I en bäddad säng.

Om jag vore en filmkaraktär...

   Någonting har hänt. Något drastiskt. Det är innan montaget, innan striden mot känslorna. Just nu härjar känslorna bäst de vill. Klockan väcker mig för tidigt. Jag tittar upp med tvättbjörns-ögon, och slår hårt på den vita väckarklockan med gröna, fyrkantiga siffror. Direktören börjar spela Death and all of his friends - Coldplay.

   Jag går in i duschen. Sedan ser man hur jag går ut ur min lägenhet. Jag är en av många. Jag stannar mitt i gatan. Visa knuffar mig otrevligt i ryggen när de går förbi. Jag tappar ut min portfölj och papper flyger i vinden. Viktiga rapporter och liknande, som chefen måste ha. Tafatt börjar jag plocka upp dem, medan jag väser ur mig ursäkter till höger och vänster.

   När låten har börjar ta fart, flashar det tillbaka till mig i duschen. Jag sitter uppkurad i ena kanten, med benen uppdragna till hakan, och vattnet rinnandes ned över ansiktet. Hulkningar och ryckningar tyder på att vattnet i ansiktet är tårar.

   Plötsligt står jag mitt på Times Square, mitt i rödljuset. Folk stirrar och tänker "Vad fan är det där för jävla psyke." Jag står där, och tutande bilar susar förbi. Efter ett tag kommer poliser, och släpar bort mig från platsen. Jag är en sorgelig syn, i min utslitna kostym, vilda hår, fullständigt tomma ögon, och helt orörliga  kropp. Jag stretar inte ens emot poliserna.

   Man ser hur de släpar in mig i en stor byggnad. Man ser orden St. Mary's Health Institution över de stora portarna. I hallen hörs skrin och galenskaper. Jag känner att jag hör hemma här. De drar på mig en tröja utan ärmar. Jag ler ett gurglande leende som tack. Den snälla, fula tanten som gav mig tröjan skakar sympatiskt på huvudet och skickar iväg mig. De slänger in mig i ett rum med mjuka  väggar. Jag stirrar in i kameran med samma oförstående, tomma leende. 

   Ungefär skulle det gå ifall jag skulle vara en filmkaraktär. Det är otroligt tur att det man ser på TV inte är sant.

EDIT: Okej, jag läser igen detta, och märker att det inte hänger ihop så bra. Förlåt.

Så var det över...

Det är klart nu, det där med Grossmont. Jag kände det i mr. Bradleys fasta handtag. Det var ett "tack-så-IN-i helvete-för-ett-grymt-år-men-nu-måste-du-dra"-hanslag. Jag vet inte vad jag ska tycka. Otroligt nöjd med att ha sommar nu. Men otroligt onöjd med att det här är slut.

Men sen så tänker jag på vattenskidåkning på Stenskär och skidåkning hemma, och föräldrarna, och syskonen, och Petter, och Simon, och Emelie, och John, och allt det där. Och så undrar jag varför jag ens försöker fundera ut vad jag tycker. Inget av det är bättre, eller sämre. Det är annorlunda. Vi behåller det så. Annorlunda.

Det är midnatt och...

Det är midnatt och jag har precis kommit hem. Det började med att vi såg Padres - Phillies på Petco Park. Sen skulle vi ta oss hem. Det var en annan historia.

Imorn ska jag vakna tidigt igen, så vi tar den historian senare. Ja?

Ångest - Drömmar - Ångest

   Har ni något emot att jag bara skriver om mig själv? I så fall kan ni få två post-it lappar som tröst. På den ena står det ”Förlåt” och på den andra står det ”Läs en annan blogg, da!”. Ungefär så känner jag.
   Jag känner att jag inte hittar någon bra balans. Att jag inte vill fokusera för mycket på mig själv, men ändå inte knuffa undan mitt ego för någon annan. Ibland får jag samvets stygn, och känner att min självkänsla är på gränsn till självgodhet. Då blir jag ledsen. Jag känner mig lite misslyckad. Det var inte det jag ville.

   Jag vet inte varför jag skriver. Jag tror jag behöver skriva om mig själv. Kanske komma fram till att jag är en bra pojke, någonstans runt sista raden. Jag är inte där, ännu. Och om jag inte tycker att jag är en bra pojke, kan detta ses som ”troubleshooting” – min favoritsyssla.
   Man måste veta sina gränser? Men om jag vägrar acceptera att jag har några gränser, hur vet jag? Om jag vet att jag kan göra precis vad jag vill i livet, var finns då gränserna?
   Jag såg en film härom dagen: ”The Death of a Salesman”. Jag tyckte den var obehaglig. Jag tycker inte om filmer som ifrågasätter meningen med livet. Hela moralen i filmen är att ”vi är de vi är, och det är inget vi kan göra åt det.” vilket jag tycker är alldeles för sorgeligt. Och inte heller sant. Jag vet att det inte är sant.
   Men i slutet av filmen, skriker Biff (ja, han heter så) åt sin pappa, att han alltid ville att de skulle bli något, han och hans bror, och att all den här pressen, alla de där målen, var panikskapande. Att han bara var en låg-medelklass medborgare, dömd till fattigdom, och att han var nöjd med det. Han accepterade det. Där, bestämde jag mig för vad jag tyckte om filmen.

   Och jag tänker på mig igen. Mina föräldrar har aldrig lagt över deras drömmar till mig. De har aldrig lagt någon press på mig, att jag måste lyckas här i livet. Men pressen har funnits där ändå. Det har varit en tyst överenskommelse. Kanske kommer pressen från mig själv, att det är mina drömmar. Ambitionen för att lyckas, måste ändå vara min. Jag arbetar inte under piska, under hot att mamma och pappa blir besvikna. Jag arbetar bara för morot.
   Jag har inte så många drömmar. Ändå tycker jag att jag drömmer hela tiden. Jag spenderar allt för många timmar, tänkandes på vad jag ska bli, hur jag ska bli det, och hur bra det blir när jag växer upp och blir det. Ändå, kan jag inte sätta tummen på något av detta. Jag har inte den blekaste aning. Det är bara en grå massa, utan form eller egentlig substans. Men den har en känsla. Lycka.

   Jag ryser lite när jag tänker på hur mycket jag drömmer, istället för att göra. Jag gör i och för sig mycket mer, på sistonde, och drömmer därmed mindre. Men hela mitt mål är att någon dag ha roligt, och njuta av livet, istället för att njuta av livet, här, nu, och alltid. Och när jag gör, så gör jag inte för att få göra, utan för att få göra något annat. Jag strevar alltid mot något nytt. Hur finner man ro och lycka ifall man alltid strävar efter något nytt?
   Så det är det som står på skolådan, där jag har stoppat undan min oro. ”D R Ö M M A R”. Men jag gillar inte heller att se mina drömmar, eller mål, som något ont. De hjälper mig ändå att vara produktiv.

   Åh! Jag får ingen ro i det här! Ingen ro alls. Oro. Jag tror jag skiter i det här med psykologi och känslor, och fokuserar på lite webdesign/bloggläsande/onödigt chattande istället.
   Ja. Hurra. Jag är psykiskt störd. Alltså, det är något i psyket som stör mig. Jag har INTE Down’s syndrom. Om det var det ni trodde. Förlåt. 

Vad hände?

Jag var så glad tidigare idag. Jag lyssnade på bra musik, städade rummet, lagade ordentlig mat, etc. Och sedan. 

BOOM! 

Fick panik. Visste inte vad jag skulle göra. Ville inte göra någonting. Tog en lång dusch, och det hjälpte inte. Gav upp. Åt lite rester, och det smakade som gammal mat ska - det hade säkert varit gott, ifall det varit nylagat. Och nu gör jag facebook quizzer, och panikar ännu mer.

Vill inte sova. Bör sova. Vill inte sova. Måste sova. Vill inte sova. Går och lägger mig. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Godnatt!

Sista veckan i Grossmont

   Nu är det min sista vecka i Grossmont. Och panikångesten smyger sig på som ett piggsvin i en ballongfabrik. Och jag tänker på allt dåligt jag har sagt om skolan. Och tänker, att ifall jag fortsätter att tänka på det sättet, så kommer separationen inte vara så svår. Men sen tänker jag att det inte är så jag vill minnas allting. Jag vill tänka på hur bra det har varit, hur bra det är, och hur fantastiska de här sista fyra dagarna kommer vara. 

   Jag vill börja med att be om ursäkt för alla gånger jag har gnällt på Grossmont. Jag förstår att det kan ha låtit som om jag har haft cyanidpiller i fickan, bara ifall att, och feta ärr över vristerna från rakhyveln. Så är det inte. Jag ljög. Förlåt.

   Jag antar att det hela har att göra med att det är mycket lättare att berätta/gnälla om någonting som är fel, än någonting som är allmänt OK. För i allmänhet har det varit en massa OK-moments, som bidragit till ett allmänt GRYMT. Och sen så har alla taskiga saker hamnat på Twitter, för att söka er sympati, för att få uppmärksamhet och en klapp på huvudet. Förstår ni? Eller babblar jag bara?

   Det finns ett par saker som jag inte kommer sakna alls. Jag kommer inte att sakna min engelska lektion, och min lärares försök till att hjärntvätta oss med kommunism och förgifta oss med godis. Alla hennes äckliga små pjäser som vi var tvunga att läsa. Alla hennes diabilder. Nej. Jag blir bara arg när jag tänker på att jag fortfarande har enn två timmars lektion kvar med henne.

   Cyklandet varje morgon har inte varit något direkt irriterande. Men det är verkligen ingenting jag kommer sakna. Framför allt inte nu när cykeln har gett upp. Och vägrar cykla. R.I.P. Not!

   Jag kommer inte heller hela konceptet att inte ha något ansvar. Det blir förhoppningsvis härligt att börja tänka igen, när jag kommer hem. Och det här med att inte göra någonting i skolan är förfärligt. Förfärligt härligt, ibland, men likväl förfärligt. Jag ser fram emot att få frihet under ansvar. Att få lämna lektionerna, när jag inte har något där att göra. Det ska bli underbart.

   Det finns otaligt många fler saker som jag kommer att hålla mig vaken på onsdag kväll, när jag inser att jag vaknar upp klockan fem, för sista gången, för att ta min morgondusch, för sista gången, dagen därpå. Jag ska försöka göra en lista.

• Min morgonrutin. Den kommer jag i och för sig försöka behålla även i Sverige.
• Att hänga i Putko's bil. Som jag gör varje morgon. Sitter där och lyssnar på bra musik, i tystnad och vaknar.
• Webdesign. Lektionen har på nyligen blivit mer inriktad på bloggläsande och spel, men det är inte helt fel det heller. 
• Mr. Benrud. En av de bättre lärarna. Han tappar humöret lite för lätt när folk är korkade. Men jag förstår det. Ändå väldigt skön kille, och låter oss ha iPods under lektionen. Tack!
• Att gå med Chris. Chris är så skön. Förmodligen en av de smartaste personerna jag känner. Jag säger alltid att jag ska stjäla en lock från honom, och göra lite vodoo, så att han blir kär i mig.
• U.S History, Mr. Bradley och Paxton. Detta är höjdpunkten på dagen. Det börjar med Quote of the Day, och en bra dag så slutar det så. Jag och Paxton är proffs på att leda in Mr. Bradley på sidospår, börja någonstans i depressionen, och sluta kring hur man bäst vattnar sin gräsmatta  (sant exempel). Och Mr. Bradley älskar att diskutera med oss, och sprida kunskap och livserfarenheter som inte har med någonting att göra. Precis som lärare bör vara.
• Alex Jacks. Jag gillar henne. Ibland är det irriterande när hon knuffar fram min bänk, men hon ler alltid så fint varje morgon. 
• Nic Gunvaldson. Att vi nu bara umgås under rasten är lite synd. Men att jag alltid smyger upp bakom honom, och gör  dagens gay-move, som får honom att hoppa och skrika något i stil med: "What the fuck Karl! Every day! Touch me again, and I'll fucking kill you!" följt av vår handshake, och sedan en till arg blick. Men det är roligt.
• Josh Adkins. Ungefär samma sak som Nic, fast jag är Nic, och Josh är jag. Om ni förstår.
• Mattanten. Jag köper oftast en munk ifrån henne påväg till fysiken. Hon är helt jävla galen, och jag är egentligen skiträdd för henne. Men hon tror att vi är bästa kompisar. Det är kanske därför jag är rädd.
• Mr. Eklunds demonstationer. Den här mannen har oändligt många manicker, och leker med dem varje vecka, inför klassen. Och hur han apar sig, och visar, och är så otroligt stolt. Jag tycker att det är härligt att se euforin i hans ansikte. Det sprids, lite.
• Att gå med Alex och Ximena. Egentligen känner jag mig lite utanför. De är så söta, de där två. Och faktumet att det tog dem typ två veckor att våga hålla varandras hand får mig att le.
• Tyska lektioner under Engelskan. Hafid och jag är homies. Han är från Tyskland, och lär mig en massa sköna fraser. T.ex.: Wenn ich dich sehe, bekomm ich durchfall. Ich bin ein tiger. Guttentag, mein schwullen freud. Och ja. Sånt där användbart.
• Lunch. Även ifall lunch blev tråkigare när Alix stack, så finns det många fina minnen därifrån. 
• Yearbook signing. Det är vad alla gör just nu. De där böckerna vandrar från bänk till bänk. Alla som räknas skriver någonting. Jag skriver oftast så att min text ser ut som en svensk flagga. Jag tyckte det var finurligt.
• Erin Thomas. Vi har det roligt, Erin och jag, under matten. Allt går ut på att vara så irriterande som möjligt. Söt, är hon dessutom.
• Lemoe. Den enda riktigt homosexuella killen jag känner. Men han är för skön. Ställer de mest obekväma frågorna, och säger nästan alltid  något styggt. Och vill dessutom ligga med mig.
• Mr. Flisher. En riktigt bra lärare, och skön kille, som jag inte vill glömma. Allmänt schysst, och tycker att det är roligt att höra om Sverige. Ända läraren som egentligen bryr sig om att jag är svensk. Vi har dessutom en tyst förståelse om att resten av klassen är smått efterblivna, eller "skeva i skallen".
• Crosscountry killarna. Jag känner egentligen ingen av dem. Vet knappt vad två av dem heter. Men jag väntar på Putko med dem. Och de är sköna på ett jättenördigt vis. Jag gillar dem.

   Det finns mer. Mycket mer. Vi pratar mer om det sen, OK?

Min yearbook. Full av minnen. Tror jag. Har inte öppnat den ännu. Tar det en grå oktober eftermiddag.

En av sidorna där folk skrivit. Jag tycker det är härligt. Alla skriver så fina saker. Så fina minnen.  Allt är inte helt sant, men stör inte min härlighets-bubbla av falskhet.

Mors Dag

Det är mors dag idag. Och för er oupplysta, så har jag en fantastisk mamma. Just nu är hon i Italien med kärnfamiljen, utan sina söner. Försökte  få tag i henne, men är osäker på ifall jag ringde för sent, eller ifall de inte har med sig sina telefoner. 

Såhär ser det ut i på ett café i Florens. Rätt läckert, va? Det förtjänar de.