Som skolan ska vara.

Jag avskyr när vi inte gör någonting i skolan, men ändå låstas som om vi faktiskt gör något. Så har det varit de senaste 9 månaderna. De senaste veckorna har det varit ännu mer ingenting, och ironiskt nog mer hets att göra det. Jag vet inte hur jag ska känna. För jag vill gråta av tristress, men och skratta åt löjligheten. 

Men min femte och sista lektion var i alla fall bra. Min lärare släppte masken ett tag, och lät oss gå och se en dansshow på skolan. Vi strömmade ut ur klassrummet, tillsammans med alla andra klasser. Halvvägs till gymnastiksalen ser jag två människor som går emot strömmen (Dyson och Julie), påväg att spela kort. Jag tappade bort mig, bland 1000 pers, vände plötsligt och följde med dem. Så det kan bli, va? Så vi satt i Ms. Long's klassrum med Ms. Long och sju andra skolkande elever, spelade kort och lyssnade på Kristian Antilla.

För gör man ingenting, kan man lika gärna ha roligt när man gör det.