Och så flyger han fram. Mördaren. Skär med sin yxa genom tystnaden, bryter den brutalt med vibrationer från telefonen. Klockan är fem.
Någorlunda omtumlad fattar jag blint efter telefonen. Den monotona rörelsen, dag efter dag gör att jag enkelt gör den med stängda ögon. Telefonen säger frestande: "Slide to snooze". Jag tvingar mig själv att låta bli.
Därifrån rullar jag över sängkanten. Fattar efter handduken som ligger någonstans på golvet. Dess mörkblåa färg smälter kameleontaktigt in i bristen på morgonljus. Tillslut hittar jag den. Reser mig sakta upp ifrån golvet. Och går iväg till badrummet.
Jag börjar skolan klockan 7.15. Jag behöver åka hemifrån klockan 6.30. Jag skulle alltså kunna sova en timme till. Men det finns en anledning till att jag vaknar som jag gör. Därför att vakna i ett badkar är det härligaste som finns.
Jag ligger där, med duschen i full gång, proppen i, och huvudet lutat mot väggen. Det spelar ingen roll ifall jag stänger ögonen. Det händer ibland att jag somnar när jag gör det, men lagom sällan för att det inte ska vara ett hot. De vita väggarna omkring mig är ingenting. Vattnet gör mig tyngdlös. Det finns inga problem. Bara jag, i ingenstans, med varmt, nästan ångande vatten, rinnande ned från mina knän.
Jag låter inte mig själv bada mer än en halvtimme. Jag vet egentligen inte varför. Det känns som om en halvtimme är mer än nog. Att det finns en skamgräns där, som inte får korsas. Efter badet, går allt som ett tåg. Samma rutin. Plocka iordning kläder ifrån gårdagen, bädda sängen, klä på sig, äta frukost, läsa bloggar och titta på mailen, diska frukosttallriken och sedan cykla iväg. Hela tiden rör jag mig frammåt, men tänker bakåt, på de där minuterna i badet. På ångan, som dansade upp ur vattnet och kondenserades på spegeln. På den nästan för heta vattenstrålen som bröts mot min hud, och hur värmen från den rann ut över hela min kropp.
När jag flyttar hemifrån ska jag ha ett badkar. Pronto!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar