Sista veckan i Grossmont

   Nu är det min sista vecka i Grossmont. Och panikångesten smyger sig på som ett piggsvin i en ballongfabrik. Och jag tänker på allt dåligt jag har sagt om skolan. Och tänker, att ifall jag fortsätter att tänka på det sättet, så kommer separationen inte vara så svår. Men sen tänker jag att det inte är så jag vill minnas allting. Jag vill tänka på hur bra det har varit, hur bra det är, och hur fantastiska de här sista fyra dagarna kommer vara. 

   Jag vill börja med att be om ursäkt för alla gånger jag har gnällt på Grossmont. Jag förstår att det kan ha låtit som om jag har haft cyanidpiller i fickan, bara ifall att, och feta ärr över vristerna från rakhyveln. Så är det inte. Jag ljög. Förlåt.

   Jag antar att det hela har att göra med att det är mycket lättare att berätta/gnälla om någonting som är fel, än någonting som är allmänt OK. För i allmänhet har det varit en massa OK-moments, som bidragit till ett allmänt GRYMT. Och sen så har alla taskiga saker hamnat på Twitter, för att söka er sympati, för att få uppmärksamhet och en klapp på huvudet. Förstår ni? Eller babblar jag bara?

   Det finns ett par saker som jag inte kommer sakna alls. Jag kommer inte att sakna min engelska lektion, och min lärares försök till att hjärntvätta oss med kommunism och förgifta oss med godis. Alla hennes äckliga små pjäser som vi var tvunga att läsa. Alla hennes diabilder. Nej. Jag blir bara arg när jag tänker på att jag fortfarande har enn två timmars lektion kvar med henne.

   Cyklandet varje morgon har inte varit något direkt irriterande. Men det är verkligen ingenting jag kommer sakna. Framför allt inte nu när cykeln har gett upp. Och vägrar cykla. R.I.P. Not!

   Jag kommer inte heller hela konceptet att inte ha något ansvar. Det blir förhoppningsvis härligt att börja tänka igen, när jag kommer hem. Och det här med att inte göra någonting i skolan är förfärligt. Förfärligt härligt, ibland, men likväl förfärligt. Jag ser fram emot att få frihet under ansvar. Att få lämna lektionerna, när jag inte har något där att göra. Det ska bli underbart.

   Det finns otaligt många fler saker som jag kommer att hålla mig vaken på onsdag kväll, när jag inser att jag vaknar upp klockan fem, för sista gången, för att ta min morgondusch, för sista gången, dagen därpå. Jag ska försöka göra en lista.

• Min morgonrutin. Den kommer jag i och för sig försöka behålla även i Sverige.
• Att hänga i Putko's bil. Som jag gör varje morgon. Sitter där och lyssnar på bra musik, i tystnad och vaknar.
• Webdesign. Lektionen har på nyligen blivit mer inriktad på bloggläsande och spel, men det är inte helt fel det heller. 
• Mr. Benrud. En av de bättre lärarna. Han tappar humöret lite för lätt när folk är korkade. Men jag förstår det. Ändå väldigt skön kille, och låter oss ha iPods under lektionen. Tack!
• Att gå med Chris. Chris är så skön. Förmodligen en av de smartaste personerna jag känner. Jag säger alltid att jag ska stjäla en lock från honom, och göra lite vodoo, så att han blir kär i mig.
• U.S History, Mr. Bradley och Paxton. Detta är höjdpunkten på dagen. Det börjar med Quote of the Day, och en bra dag så slutar det så. Jag och Paxton är proffs på att leda in Mr. Bradley på sidospår, börja någonstans i depressionen, och sluta kring hur man bäst vattnar sin gräsmatta  (sant exempel). Och Mr. Bradley älskar att diskutera med oss, och sprida kunskap och livserfarenheter som inte har med någonting att göra. Precis som lärare bör vara.
• Alex Jacks. Jag gillar henne. Ibland är det irriterande när hon knuffar fram min bänk, men hon ler alltid så fint varje morgon. 
• Nic Gunvaldson. Att vi nu bara umgås under rasten är lite synd. Men att jag alltid smyger upp bakom honom, och gör  dagens gay-move, som får honom att hoppa och skrika något i stil med: "What the fuck Karl! Every day! Touch me again, and I'll fucking kill you!" följt av vår handshake, och sedan en till arg blick. Men det är roligt.
• Josh Adkins. Ungefär samma sak som Nic, fast jag är Nic, och Josh är jag. Om ni förstår.
• Mattanten. Jag köper oftast en munk ifrån henne påväg till fysiken. Hon är helt jävla galen, och jag är egentligen skiträdd för henne. Men hon tror att vi är bästa kompisar. Det är kanske därför jag är rädd.
• Mr. Eklunds demonstationer. Den här mannen har oändligt många manicker, och leker med dem varje vecka, inför klassen. Och hur han apar sig, och visar, och är så otroligt stolt. Jag tycker att det är härligt att se euforin i hans ansikte. Det sprids, lite.
• Att gå med Alex och Ximena. Egentligen känner jag mig lite utanför. De är så söta, de där två. Och faktumet att det tog dem typ två veckor att våga hålla varandras hand får mig att le.
• Tyska lektioner under Engelskan. Hafid och jag är homies. Han är från Tyskland, och lär mig en massa sköna fraser. T.ex.: Wenn ich dich sehe, bekomm ich durchfall. Ich bin ein tiger. Guttentag, mein schwullen freud. Och ja. Sånt där användbart.
• Lunch. Även ifall lunch blev tråkigare när Alix stack, så finns det många fina minnen därifrån. 
• Yearbook signing. Det är vad alla gör just nu. De där böckerna vandrar från bänk till bänk. Alla som räknas skriver någonting. Jag skriver oftast så att min text ser ut som en svensk flagga. Jag tyckte det var finurligt.
• Erin Thomas. Vi har det roligt, Erin och jag, under matten. Allt går ut på att vara så irriterande som möjligt. Söt, är hon dessutom.
• Lemoe. Den enda riktigt homosexuella killen jag känner. Men han är för skön. Ställer de mest obekväma frågorna, och säger nästan alltid  något styggt. Och vill dessutom ligga med mig.
• Mr. Flisher. En riktigt bra lärare, och skön kille, som jag inte vill glömma. Allmänt schysst, och tycker att det är roligt att höra om Sverige. Ända läraren som egentligen bryr sig om att jag är svensk. Vi har dessutom en tyst förståelse om att resten av klassen är smått efterblivna, eller "skeva i skallen".
• Crosscountry killarna. Jag känner egentligen ingen av dem. Vet knappt vad två av dem heter. Men jag väntar på Putko med dem. Och de är sköna på ett jättenördigt vis. Jag gillar dem.

   Det finns mer. Mycket mer. Vi pratar mer om det sen, OK?

Min yearbook. Full av minnen. Tror jag. Har inte öppnat den ännu. Tar det en grå oktober eftermiddag.

En av sidorna där folk skrivit. Jag tycker det är härligt. Alla skriver så fina saker. Så fina minnen.  Allt är inte helt sant, men stör inte min härlighets-bubbla av falskhet.